Så kom det då, det sista nedlagda åtalet. Sture Bergwall är nu friad från samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Rättsskandalen är därmed även ett rent juridiskt faktum.
Frågan är vad som händer nu. Bergwall vill förstås bli utsläppt. Han har suttit inspärrad på Säter sedan 1991. Men det kan dröja. Enligt Säters sjukhus är han fortfarande för farlig för att släppas fri. Sjukhuset fortsätter att hänvisa till flera decennier gamla diagnoser.
Bergwall har rätt i att ansvaret för Quickskandalen är tredelat. Dels hans eget, givetvis, eftersom han inte bara erkände utan var drivande i att hitta på nya bestialiska ”brott”. Dels Säters sjukhus, där det bedrevs ett slags terapi som i kombination med mängder av narkotika skapade karaktären Thomas Quick. Och avslutningsvis polisen och rättsväsende som lät sig duperas av av en narkotikaberoende mytoman som törstade efter uppmärksamhet och mer droger.
De fällande domarna mot Quick/Bergwall grundar sig i allt väsentligt på det faktum att Bergwall ville bli dömd. Så ska det inte fungera i en rättsstat. Det är helt unikt att någon har dömts oskyldig till åtta mord helt utan teknisk bevisning. Sannolikt i hela världen.
Det som möjliggjorde allt detta var ett slags perfekt storm av omständigheter och arbetssätt hos polis, psykiatri och rättsväsende. Det bildades ett slags bunkergäng runt Thomas Quick. Kritiska röster var inte välkomna. Samma åklagare fick Quick dömd i samtliga fall.
I dag vill varken före detta överåklagare Christer van der Kwast eller advokat Claes Borgström kommentera skandalen. Det kan man förstå. Men även de bär förstås ett tungt ansvar för att en man dömts oskyldig och de riktiga gärningsmännen gått fria. Ett ansvar de sannolikt aldrig kommer att erkänna.
Tidigare bloggat i ämnet:
Den krackelerande rättssäkerheten
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Senaste kommentarer