Alexandra Pascalidou leder Sveriges Radios nya debattprogram P1 Debatt. Enligt arbetsgivaren är hon en ”karismatisk programledare med stort engagemang och lyskraft”.

Åjovars. Pascalidou är också uttalat vänster, vilket hon inte gör någon hemlighet av i alla krönikor hon skrivit i bland annat gratistidningen Metro. Föreställ dig en annan Metrokrönikör, libertarianen Johan Norberg, i samma roll i statsradion. Otänkbart, förstås.

Alice Teodorescu deltog i programmet på temat ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Av programledaren fick Teodorescu frågan vad hon som ”väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé” möjligen kunde veta om rasism. Frågan är oförskämd. Om Alice Teodorescu nu inte ens ansågs kvalificerad att diskutera frågan, varför bjöds hon då över huvud taget in till programmet?

Förmodligen tänkte Alexandra Pascalidou inte efter så noga innan hon ställde sin fråga. Det är inom breda kretsar kutym att förminska och diskvalificera åsikter som kommer från ”fel” håll. Utifrån detta synsätt bör vita inte uttala sig om rasism (ty rasism drabbar sällan vita), män inte uttala sig om könsdiskriminering (ty sådan drabbar sällan män) och välutbildade personer som klarar sig bra i livet har naturligtvis inget att tillföra diskussionen om fattigdom och utslagning från arbetsmarknaden.

Allra värst är det om man är vit, heterosexuell man i medelåldern, själva huvudfienden för alla som upplever sig diskriminerade och satta på undantag i det svenska samhället. Då bör man helst hålla käften i alla frågor.

Noterbart är också att antirasisterna är precis lika besatta av människors hudfärg och härkomst som någonsin rasisterna. Det är ingen slump att begreppet ”ras” har återlanserats. Av antirasister.