Britterna har sagt sitt. Tories ser ut att vinna en majoritet, tvärtemot vad opinionsmätningarna visade så sent som på valdagen. SVT och Sveriges Radio hade på förhand utsett Ed Miliband till näste premiärminister – det börjar bli en vana. Lite som när de på förhand alltid utser demokratiska presidentkandidater till segrare i det amerikanska presidentvalet.

Britterna ville annorlunda. Kanske var det så att Ed Miliband, som The Telegraph uttryckte saken, inte var radikal nog för vänstern och helt enkelt för konstig för alla andra.

Förutom att David Cameron ser ut att få en majoritet kan även det skotska nationalistpartiet SNP och i viss mån EU-kritiska Ukip glädjas åt goda valresultat. SNP:s framgångar tycks vara skälet till att Labour förlorade valet.

För Ukip:s del ser det dock ut att bli endast två platser i parlamentet, och i skrivande stund är det oklart om partiledare Nigel Farage ens vann sitt hemmadistrikt. Det magra utfallet har förstås med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar att göra. I en svensk riksdag skulle Ukip bli fjärde största parti. 3 miljoner röster ger kanske två stolar i parlamentet samtidigt som SNP:s knappa 4,2 miljoner ger 59 platser. Rubbat, om du frågar mig.

Enmansvalkretsar har sina fördelar. Det blir väldigt tydligt eftersom man röstar på en person i första hand, vilket stärker förändringen mellan väljare och vald. Men när rösterna ska fördelas blir det orättvist. I praktiken blir röster på kandidater från andra partier helt bortkastade om de råkar kandidera i ett område som domineras av ett visst parti.

Uppdatering: Ukip ser ut att få en plats, och den tillfaller inte Nigel Farage. Han avgår därför som partiledare. Vi lär dock kunna räkna med att han sitter kvar i EU-parlamentet.