Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift.
När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet.
Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag. De tycker att debatten har blivit alldeles för polariserad, berättas det i sociala medier. ”Har ni upptäckt det först nu?” har jag god lust att svara.
Ja, diskussionsklimatet är polariserat. Det har varit det länge, men vissa – skyddade av partiledning och en närmast enig journalistkår – har tydligen inte märkt det. Inte förrän nu när pendeln har svängt tillbaka, nu när kritikerna har fått vatten på sin kvarn, när Moderaterna i panik vill stoppa asylsökande vid gränsen och regeringen inför gränskontroller och föreslår att den ska få makten att stänga Öresundsbron.
Sverige har under lång tid varit uppdelat i två läger. Det som har hänt nu är att det skett en förskjutning från den ena till den andra sidan och/eller att denna andra sida har tagit mod till sig att vädra sitt missnöje.
För de människor som levt i en bubbla i många år, eftersom åsiktsmotståndare i de egna partierna inte vågat säga vad de egentligen tycker, upplevs detta som att hela deras omgivning närmast över en natt gått och blivit ”främlingsfientlig”. Så är det givetvis inte. Moderaterna var för en rimlig migrationspolitik innan Reinfeldt tog över partiet. Det är lätt att glömma det nu. Dessa åsikter har givetvis inte försvunnit även om de under det senaste decenniet har pressats in i garderoben och stämplats som främlingsfientliga och radikala.
Jag tror att orsaken till polariseringen egentligen är rätt enkel. När det bedrivs en extrem politik på ett område, när alla rusar åt samma håll (och de som inte gör det håller tyst), kommer det till slut födas en motreaktion. När ifrågasättanden sopades under mattan, när kritiker misstänkliggjordes, minskade motståndet för borgerliga sympatisörer att ta steget till Sverigedemokraterna. Detta tror jag är en viktig förklaring till SD:s exempellösa tillväxt.
Om kritiker hade tagits på allvar och ifrågasättanden bemötts i öppen och ärlig debatt, om problem inte förnekats eller förminskats, hade de borgerliga partierna utan tvekan kunnat absorbera de kritiker som hastigt och lustigt lämnat de gamla partierna för ett nytt. Men genom att fortsätta stämpla all kritik mot den förda migrations- och asylpolitiken som rasistisk och sverigedemokratisk skickade Moderaterna och även Socialdemokraterna i praktiken en hälsning till de sympatisörer och väljare som tagit steget över till SD eller funderade på saken: ”Ni kan gott stanna där.” Och tänk, det gjorde de.
Nu ska samma väljare lockas tillbaka genom att de båda stora partierna lägger om migrationspolitiken. Allt gammalt är glömt, alla tillmälen och misstänkliggöranden förlåtna. Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Debatten är redan så pass polariserad och tonläget så uppskruvat att det kommer bli svårt för många gamla borgerliga väljare att bara lägga det bakom sig och gå vidare.
Avslutningsvis har vi förstås den klick inom grönhögern som vägrar låta sig nedslås av verkligheten utan tvärtom fortsätter att föra en ideologisk debatt helt utan hänsyn till realiteter och begränsningar. Deras resonemang gör möjligen succé i tankesmedjor och på ungdomsförbundens rödvinskvällar. Men de är knappast relevanta någon annanstans.
Ju längre pendeln svänger från denna grupps tankevärld, desto tätare lär invektiven hagla.
Mycket bra!!
Kan man säga att SD gav de andra chansen att sansa sig lite?
Kan man säga att SD var en nödvändig reaktion på Reinfeldt?
Kan man säga att Reinfeldt gjorde lappskojs av det moderata partiet och Alliansen?
Kan man säga att de främsta godhetsivrarna också är de som till slut blir de värsta syndarna?
Nä jag tror inte heller det är så enkelt att de gamla väljarna återkommer. Att ta steget över till SD var stort och tog väldigt lång tid att ta för många. Det skedde inte förrän de etablerade partierna bränt alla broar. Jag är övertygad om att många bytt parti för gott.
Och ett annat problem, som ännu inte blivit speciellt uppmärksammat, är hur stora det "alternativa" medierna vuxit sig. Medan gammelmedia tagit på sig uppgiften att "uppfostra" folk med en hel del lögner och halvsanningar har andra nyhetssajterna fått mer och mer förtroende. Förtroende de inte förtjänar, men som inte heller DN eller AB längre förtjänar heller. Avpixlat och andra sidor har rätt mycket makt nuförtiden. Och de etablerade medierna ses ofta som opålitliga i många frågor.
Stort tack för ditt inlägg ovan! Jag hör till dem som tystnade och som till sist inte tordes ens ge en replik i samtal som verkade gå 'snett' och som därför gick därifrån. Men jag stannade och kommer att stanna i moderaterna därför att jag ideologiskt hör hemma där och absolut ingen annanstans. De här åren med 'rasistdebatter' i svensk media och i den offentliga debatten i Sverige kommer att göra avtryck i historien och jag tror inte att den kommer att bli 'förstådd' eller beundrad av kommande generationer. Men vi har nog ändå inte sett ännu hur det hela slutar…
Det är och har varit genant för vårt samhälle!/Lotten
Lyssna gärna på Sveriges Radio P1 den 16 december: De desillusionerade humanisterna om ensamkommande flyktingungdomar.
Locket kanske till slut är på väg att lyftas när det gäller det mest förljugna området i svensk flyktingpolitik.
Bo Adolfsson
Nästa gång jag röstar (om några decennier eller så) blir det på ett intellektuellt hederligt parti som lovar dels att snabbavveckla SR/SVT i nuvarande form, dels lovar sanera universiteten från postmodernistiska prioner.
Idén att låta en homogen grupp människor med extrema åsikter (representativa för kanske 10-15% av befolkningen) få total makt över etermedia, och sedan hoppas att dessa allsidigt och opartiskt ska förmedla nyheter och spegla samhällsdebatten är bara för dum.
Det spelar ingen roll hur M agerar för att nu ta tillbaka gamla väljare – jag kommer aldrig att rösta på ett parti som till den grad har sviket sina löften och gjort så mycket skada för landet.
Hej.
Än så länge visar inget borgerligt parti att man menar allvar. Var är kraven på utredningar om regeringens tafatta agerande och förnekande/blockerande av information? Var är misstroendeförklaringarna?
Jo, dessa lyser med sin frånvaro för att inte öppna för möjligheten att även Alliansens Reinfeldt-ledda anti-svenska politik skall flyta upp som ett nattståndet lik.
Räfst och rättarting skall det till innan den allt nyare moderaterna är värda annat än en spottloska.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Jag håller med Nils och Anonym här ovan.
Det räcker inte för M att bara säga att de skall ändra sin politik för att jag rösta på dem.
"Talk is cheap"
Räfst och rättarting skall det till och det för mer en en sak.
FRA och IPRED skall rivas upp och förespråkare skall utredas för mutbrott.
Hantering av försvaret gör att försvarsminister "tomhylsan" Tolgfors skall åtalas för landsförräderi.
Hanteringen av Julian Assange. Sture Bergvall och Pirate bay pojkarna gör att f.d. Justitieminister Beatrice (Lila kuvert) Ask skall åtalas för korruption,
Invandringsfrågan är bara den sista spiken i kistan för detta parti.
Det brann till i huvudet på Fredrik Reinfelt när SD kom in i riksdagen och han bestämde sig för att "straffa" de svenskar som röstat på partiet genom att genomföra MP gränslösa invandringspolitik i stället vilken nu håller på att krascha landet totalt. (passkontroll återinförd i norden)
Detta går inte ens att göra parodi på det har gått hela varvet runt.
Ett friskt parti skulle ha haft säkerhetsspärrar som slår till när ledningen uppenbart förlorar markkontakten. Så skedde inte inte i M.
Sanningen är att förtroende tar väldigt lång tid att bygga upp och väldigt kort tid att rasera.
Politik är en förtroendebransch och det har M just nu inget av.
Tyvärr kan det vara så att M är kört. Sjukdomen är för långt gången och ingen tillfriskning är i sikte. Det bästa råd jag kan ge gamla moderater är att lämna det sjunkande skeppet medan ännu tid finns.
När den yrvaket vacklande och hatfyllda PK-ism-hydran anklagar sverigedemokraterna, så tycks man inte förstå att man samtidigt ger sig på en dryg miljon människor, som har vaknat upp, och stöttar det enda realistiska, samtidigt enda, oppositionspartiet. PK-hydran etiketterar en miljon svenskar som fascister/rasister/nazister, bland dessa finns massor av f d gammelpartiröstare, som anses ha blivit mer eller mindre otillräkneliga. Hur 7Partiet skall återvinna dessa röstare förblir en gåta, närmast en omöjlighet. Som man bäddar får man ligga, heter det. Jag ser bara framför mig att SD-ismen växer som en slags ny folkrörelse, vars tillskyndare domineras av just PK-ister, de mest högljudda och hatiska 7partisterna. När man gör anspråk på att besitta en högre moral, vara "statsbärande"' och annan förverkad godhets-identitet, så får man städa upp på sin egen bakgård, innan trovärdighet kan tänkas återuppstå. Dit är det oerhört långt idag, det ser snarare ut som de fastlåsta positionerna obönhörligt driver utvecklingen mot en sverigedemokratsk nivå, som inom inte alltför lång framtid innebär regeringsmakt.