Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så… normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz