Stefan Löfven är förvånansvärt öppenhjärtig när han på ett besök i Volvos Torslandafabrik får frågor om migrantkrisen. Han säger att det finns en ”stor risk för kaos” om EU:s medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam fördelningsmekanism. Då, hävdar statsministern, kommer ”alla länder att skydda sitt”.

Det är förstås redan det vi ser ske, och det var just detta, att skydda det egna landet, som fick regeringen att införa gränskontroller och sedan id-kontroller. EU är alltså redan i en situation där de enskilda medlemsländerna ser om sitt eget hus.

Löfven har tidigare sagt att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om id-kontrollerna och de föreslagna skärpningarna av asylpolitiken inte räcker för att få ned antalet asylsökande till en hanterbar nivå. Men han har inte velat bli mer specifik än så. Nu undslipper han sig faktiskt att det pågår ett arbete i regeringskansliet för att vara beredd ifall trycket ökar igen. Om detta stämmer, är det positivt. Det visar nämligen att regeringen för första gången sedan den tillträdde har en förmåga till aktion, inte bara reaktion.

Men bilden är splittrad. Löfvens regeringspartner Miljöpartiet tolkar dessa förberedelser som något helt annat än planer på fler begränsningar i inflödet. Gustav Fridolin menar nämligen att regeringen vill bygga ut mottagningskapaciteten och att kommuner mer eller mindre skriker efter asylinvandrare. Fridolins perspektiv vittnar om en sorts verklighetsresistens endast värdig ett parti befolkat av elallergiker och chemtrailskonspiratorer.

Att underskatta problems omfattning har annars varit Löfvens signum som statsminister. Hans parti ville få bort integrationsfrågorna från dagordningen, vilket gjorde att han inte ens tillsatte en integrationsminister. Nu, ett och ett halvt år och en kvarts miljon asylsökande senare, har Löfven vaknat och gett arbetsmarknadsministern ett slags Führerbefehl att kliva in på andra ministrars områden för att samordna integrationspolitiken. Tiden är dock väldigt knapp innan resultaten ska granskas i en valrörelse.

Naivitet och underskattning har präglat svensk migrations- och integrationspolitik i många år. Såväl socialdemokrater som borgerliga bär ett gemensamt ansvar för detta. De senaste sju åren har det satsats 50 miljarder kr på olika sorters lönesubventioner för inte minst nyanlända. Resultatet är katastrofalt dåligt. Från instegsjobb (lönesubvention för nyanlända) gick endast sju procent vidare till en riktig anställning 2014.

Det mesta tyder på att regeringen fortfarande kraftigt underskattar de ekonomiska effekterna av sin gamla migrationspolitik. Den förra budgeten var underfinansierad med många miljarder, detta riskerar att drabba även framtida budgetar. Knäckfrågan är hur personer som inte efterfrågas på arbetsmarknaden plötsligt ska bli attraktiva? Idéskafferiet gapar tämligen tomt.

Miljöpartiet vill möjliggöra för en asylinvandring på uppemot 150 000 asylsökande per år genom att sänka momsen på cykelreparationer, Socialdemokraterna vill inte göra några större förändringar av vare sig arbets- eller bostadsmarknaden. Detta gör det omöjligt att begripa hur alla nyanlända ska kunna komma i egen försörjning och bli just den förtjänst för landet som det har pratats så länge om. Det har ju inte lyckats hittills.

Stefan Löfven gör nog rätt i att förbereda sig på kaos. Inte ett kviddevitt tyder på att EU lyckas enas om kvoter för asylsökande, vilket innebär att Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett mål för många migranter.

Höstens kaos får inte upprepas, slår Löfven fast. Samtidigt regerar han ihop med ett parti vars mål är att ha fjolårets invandringsnivåer som normalläge. Få ihop den ekvationen den som kan.