Riksdagsledamoten Staffan Danielsson, en av ytterst få i Centerpartiet med en nykter syn på migrationsfrågan, bad Riksdagens utredningstjänst, Rut, titta på den verkliga förvärvsfrekvensen för personer som kommit till Sverige som asylsökande. Rut exkluderade därför alla subventionerade heltidsanställningar i beräkningarna. Jag bad Danielsson mejla mig rapporten, som är väldigt kort och koncis.

Olika uppgifter om hur stor andel av de nyanlända som kommer ut i arbete, och hur lång tid det tar, har florerat i debatten. Genom att dyka ned i SCB:s statistik är det möjligt att få uppgifter som visar att mediantiden för en flykting (definitionen är ”kommunmottagna flyktingar, 20-64 år gamla”) att komma i arbete är runt åtta år.

Denna uppgift har nu börjat sätta sig i debatten, även om vissa fortfarande envisas med att kalla det ”snittid”. Statistiken är illavarslande. Men den är samtidigt skönmålande eftersom definitionen SCB använder är oerhört bred och inkluderar bidragsjobb och allt slags arbete på över en timme i veckan.

Hur ser det ut egentligen?

RUT-rapporten visar att förvärvsfrekvensen i den berörda gruppen ett år efter mottagandet ligger på mellan 8 och 17 procent (mätperiod 1997-2014). Åtta år efter mottagandet har förvärvsfrekvensen ökat till 45 procent. Efter 15 år är den 63 procent. Inte ens två tredjedelar av de som kommit till Sverige som asylsökande har alltså ett eget arbete efter 15 år. Det är förfärande siffror.

Noteras kan att ingen hänsyn har tagits till hur mycket dessa personer arbetar. Bara att de gör det. Detta korrelerar väl med den undersökning som gjorts i Malmö som visade att 64 procent av de nyanlända stod utan jobb efter 10 år. Tydligare än så kan det svenska integrationsfiaskot knappast beskrivas. Det stämmer således inte att hälften av flyktingarna har heltidsjobb efter åtta år i Sverige. Sanningen är att siffran är 25 procent.

Dessa siffror visar hur förvanskad debatten har varit under lång tid, och hur viktigt det är att den börjar utgå från fakta.
Det ligger nu ett löjets skimmer över både tidigare och nuvarande regeringspartiers mantra om ”vinst på lång sikt”. De ekonomiska argumenten för en fortsatt hög asylinvandring är falska. Det finns ingen vinst på sikt, har aldrig funnits.
Därmed kan man inte använda även Sveriges demografi som ett argument för stor asylinvandring. Ty en så här låg förvärvsfrekvens kan aldrig rädda svenska pensioner.

Det går givetvis att argumentera för en generös asylpolitik utifrån ett solidaritetsperspektiv. Det kan jag respektera, även om jag finner det otillräckligt. Men de ekonomiska argumenten har nu pulvriserats så grundligt att de bör arkiveras under avdelningen pinsamma misstag.

Det är dags för alla ansvarstagande politiker att ta bladet från munnen. Att tala klarspråk. Endast med korrekta fakta om läget kan seriösa lösningar hittas.

Tidigare bloggat:
Den sociala bomben

Läs även:
Staffan Danielsson, Aron Modig, Fnordspotting