Ibland känner jag: nu orkar jag inte längre. Hjälp mig härifrån. Nu får det fanimej vara nog.

Dumheterna i landet vi kallar Sverige står som spön i backen. Har det alltid varit så här? Eller är jag bara mer perceptiv nuförtiden? Jag vet inte.

Men jag kan konstatera att vi nu kan lägga ännu en dumhet till samlingen. TV4 rapporterar om ”oförutsedda kostnader för ensamkommande barn” i pensionssystemet.

I Sverige har det barn som förlorat en eller bägge föräldrarna rätt till efterlevandestöd fram till det fyller 20. Detta omfattar även ensamkommande flyktingbarn. Nu skjuter kostnaderna i höjden, ty Högsta förvaltningsdomstolen har kraftigt sänkt beviskraven.

Allt som krävs, slår domstolen fast, är ett intygande ”på heder och samvete”. Detta betyder att 90 procent av ansökningarna nu beviljas, en ökning från 20 procent tidigare.

Minderåriga som kommer som asylsökande till Sverige kan alltså inkassera pengar från svenska skattebetalare bara genom att påstå att en eller båda föräldrarna är döda. Inga intyg krävs. Dessutom beviljas retroaktivt stöd på upp till två år.

Pensionsmyndigheten tror inte att det finns incitament att missbruka systemet. Naiviteten vet verkligen inga gränser. I en situation när vi vet att många ljuger om sin ålder för att mångdubbla chanserna till beviljad asyl menar alltså en svensk myndighet att pengar utan motprestation eller intyg inte skapar incitament att fara med osanning.

Vilken verklighet lever dessa människor i? Och framför allt: finns det verkligen ingen som helst respekt för våra inbetalade skattekronor längre?

Läs även:
Fnordspotting

Så sant som det är sagt.