Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen.

Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven.

Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden, inte minst när det gäller synen på marknadsekonomi och tillväxt. Detta blir tydligt även i nya förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker ”ideellt”. Att Vänsterpartiet är ett utopistiskt extremistparti framkommer både i partiets retorik och praktik.

V är ett hårdfört socialistiskt parti som i dag stöds av runt 8 procent av valmanskåren. Givet hur dåligt det går för Socialdemokraterna borde det finnas en bra grogrund för ett växande populistiskt vänsterparti. Där har V misslyckats. Den hårda tonen mot ”rika” och ”kapitalister” stöter sannolikt bort de väljare som söker ett alternativ till en tafatt regering och en håglös allians men som inte känner sig bekväma med klasshat och konfrontation.

Men en sak ska medges, och det är att V faktiskt är ärligt i sin strävan efter socialism och minskade klassklyftor. Socialdemokraterna pratar mycket om det negativa i växande inkomstklyftor – Vänsterpartiet vill göra något åt dem. De vill chockhöja skatterna för vanligt folk och för människor med förmögenheter. Det vill inte S, som inte ens vågat rulla tillbaka de jobbskatteavdrag de menar har raserat välfärden. De vill täppa till gapet mellan den arbetande och bidragsförsörjda befolkningen.

Vänstern sitter stadigt fast i den identitetspolitiska och kulturrelativistiska träsket, något som bland andra Amineh Kakabaveh fått erfara för sin kamp mot hederskulturer och hedersrelaterat förtryck.
V är sålunda ett djupt obehagligt parti, och vi får vara tacksamma för att de inte lyckas bättre med att dra nytta av regeringens tillkortakommanden.