Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

Jag spådde att britterna skulle rösta för att stanna. Det gjorde de flesta. Men i takt med att en statsvetare i brittisk TV började lämna uppgifter om att lämna-sidan gick bättre än väntat i sina förväntat svaga områden började jag inse att något stort var på väg att hända. Till skillnad från ett brittiskt parlamentsval räknas ju varje röst lika i denna folkomröstning.

Det dröjde inte länge innan BBC började göra något slags förlustintervjuer med stanna-förespråkare. Saken var klar (se resultatet här).

Jag är förvånad. Glad. Upprymd på samma sätt som jag var när svenska folket röstade nej till euron 2003. Detta är en stor händelse både för Storbritannien och för EU.

Beslutet att lämna är viktigt därför att det öppnar upp för andra länder att följa efter. Storbritannien har visat att det faktiskt går att lämna den politiska unionen via en folkomröstning. Detta är förstås inte minst ett slag i ansiktet på Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt och Martin Schulz. Och en seger för demokratin.

Från de så kallade Europavännerna heter det nu att Storbritannien ”lämnar Europa”. Jag kan intyga att landet ligger kvar i Europa, kommer fortsätta handla med övriga Europa, ta emot invandrare från andra europeiska länder och vara en viktig global aktör även framöver.

Själva utträdet lär dröja, kanske i något år. Men beslutet är fattat och David Cameron har inget annat val än att acceptera det. Hans egen politiska framtid känns faktiskt som en oviktig fråga just nu.

Alla kan ha synpunkter på utgången. Men ingen kan kalla väljarnas val förhastat. Över 40 års medlemskap borde ha gett britterna en ganska god grund för att fatta ett bra beslut.

Good for you, Britain. Good for you.