Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är ”samhällsomstörtande verksamhet”, ”rykten” och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man ”betett sig illa”.

Detta skapar givetvis en form av självcensur. Att protestera mot politiken, vilket oundvikligen blir en kritik mot partiet, är helt enkelt inte värt risken att hamna i en håla i flera år och därefter utsättas för övervakning. Människor håller ned huvudet, åker till jobbet, uppfostrar sina barn, försöker klara vardagen utifrån de förutsättningar de givits.

I Sverige har vi press- och yttrandefrihet. Det betyder inte att du får säga precis vad du vill, men friheten är ändå relativt stor. Det som händer här är i stället en otäck form av gruppbeteende som liknar den skolgårdsmobbning som många av oss nog har sett eller upplevt i grundskolan. Människor med ”fel” åsikter ska stötas ut ur gemenskapen. De ska straffas socialt och lida yrkesmässigt av sina felaktiga ställningstaganden.

Invandringsfrågan har varit ett sådant exempel. Människor som varit kritiska har fått sin demokratiska heder ifrågasatt och blivit ytterst illa åtgångna i medierna. Det krävs hård hud och klädnypa på näsan för att klara sig igenom något sådant.

När Sveriges Radio nu sänder ett reportage om ensamkommande flyktingungdomars benägenhet att ljuga om sin ålder (lyssna på reportaget De ensamkommande vuxna) är det ett tecken på att något har hänt. Detta reportage hade inte kunnat göra för ett år sedan, än mindre före valet 2014.

Även i migrationspolitiken i stort har det hänt en hel del på bara ett år. Då påstod Socialdemokraterna att Sverige inte kunde föra en annan politik utan att ”bryta mot konventioner”. Nu utmålar arbetsmarknadsministern Centerpartiet som oseriöst eftersom Annie Lööfs parti sagt nej till fortsatta id-kontroller mot Danmark.

Då ifrågasattes om det alls finns något som kan kallas svensk kultur. Nu ser vi embryot till en diskussion om ”svenska värderingar”, och den understöds av självaste Stefan Löfven. På integrationsområdet har vi dock fortfarande oerhört långt kvar att vandra. Nu blir nämligen integrationsfiaskot tydligare för alltfler.

Det fanns de som varnade för länge sedan. Som Mauricio Rojas, en intellektuell med ursprung från Chile som redan för tio år sedan lyfte fram de blivande krutdurkar som fanns i många av landets förorter. Han fulades ut ur debatten och var inte önskvärd i den borgerliga regering som tog över 2006. Mycket tack vare Maud Olofsson, om vi får tro Rojas själv.

Den naiva politiken fortsatte, och än i dag, när vi skriver sommar 2016, förs en diskussion i Sverige om huruvida problembeskrivningarna i landets förorter – där stenkastning mot ambulanspersonal, bilbränder, brandbomber mot polis, skolbränder och växande kriminalitet är är vardagsnyheter – ”svartmålar förorten”. Fram släpps i debatten alltid några artister med vänstersympatier som klagar över att deras område får dåligt rykte. Nå, det kanske har något med ovanstående händelser att göra?

Lika illa är läget i den svenska skolan. Där har alla förslag om förbättrad ordning, må det vara mobiltelefonförbud eller mer katederundervisning, hånats från vänsterhåll. ”Major Björklund” skulle återinrätta den gamla sortens disciplin där lärarna slog elever på fingrarna, häcklades det. I dag har vi en lattjo lajban-skola där respekten för lärarna är i botten, där elever och deras curlingföräldrar har tagit över och där kunskapsresultaten sjunker.

Vi kan ha olika åsikter om hur skolan ska se ut eller hur integrationsproblem bäst löses. Men hela Sverige drivs i botten om vi förnekar de problem som rent objektivt finns. Ingen vid sunda vätskor kan påstå att verbala och fysiska angrepp på lärare eller stenkastning mot blåljuspersonal inte är ett problem. De som ändå gör det, och misstänkliggör alla som kommer med konstruktiva förslag, fördummar diskussionen och omöjliggör en väg framåt. Detta är farligt, i synnerhet när dessa människor gör det i grupp och hetsar varandra.

Sansade och kloka röster, som Mauricio Rojas, tystnar. Lämnar fältet. Orkar inte ta smällarna längre. Konsekvensen blir att hela Sverige förlorar. 

Läs även:
Mathias Sundin