Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

”Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?” säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

”Förbättra för människor”, var det. Men för vilka?