DN oroar sig för ett allt lägre förtroende för landets politiker. Ledarsidan räds en utveckling där populismen vinner terräng och medierna sjunger med.

Populism kan vara både bra och dålig, helt beroende på hur den ser ut. Men det fallande förtroendet för politiker och medier måste ställas i relation till hur nämnda politiker och medier beter sig.

Om det är något som människor i gemen har svårt för, är det hyckleri. När personer i den politiska och mediala eliten i hårda ordalag kritiserar andra för något och sedan helt ogenerat gör samma sak själva är de hycklare. Om man utmålar sig själv som lite bättre och anklagar andra för brister i etik och moral för att sedan göra exakt samma sak själv, då förtjänar man inte människors tillit och förtroende.

Som när Fredrik Reinfeldt predikar arbetslinje och arbetsmoral och sedan när han avgått som statsminister tar ut full ersättning på 156 000 kr i månaden trots att han samtidigt tjänar miljoner på sitt nystartade bolag. Reinfeldt är långt ifrån ensam att som gammal minister eller riksdagsledamot utnyttja systemet till max. Han begår heller inget lagbrott. Men han hycklar.

Eller som när Aftonbladets Anders Lindberg kritiserar en riksdagsledamot för att skolka från jobbet och bara håva in lön – samtidigt som hans egen fru, Åsa Westlund, gjorde samma sak under sin tid i EU-parlamentet. Det ena var ”partikultur”, men Lindberg har inget ord för sin egen frus agerande.

Eller när Aftonbladet försvarar beslutet att inte offentliggöra gärningsmäns etniska bakgrund eller nationalitet med att det är i enlighet med de pressetiska reglerna – för att samtidigt rapportera att det var åtta ”svenska män” som misstänktes för den uppmärksammade gruppvåldtäkten på färjan Amorella och att knivmannen i London var ”norsk medborgare”.

Att vara konsekvent, att inte hyckla, är en dygd. Jag skulle kunna känna viss respekt även för stolliga medier som landets kvällspress om de bara levde upp till sina egna ord och var konsekventa. Men det är de inte. Då faller snacket om ”pressetik” tämligen platt till marken. Då finns ingen trovärdighet.

Förtroendet för politiker och medier sjunker, och det tror jag hänger ihop med digitaliseringen. För 20 år sedan var vi mer eller mindre hänvisade till ett fåtal svenska och utländska pappers- och TV-medier för vår nyhetskonsumtion.

I dag har vi en uppsjö av alternativ till DN, Aftonbladet och public service. Detta tror jag har gjort människor mer kritiska till de gamla mediehusen, ty nu är det lättare att se hur dessa medier sorterar, vinklar och nyhetsvärderar.

Det har aldrig varit så enkelt att få en mer komplett bild av ett händelseförlopp, och därmed heller aldrig så lätt att se vad exempelvis DN och SVT väljer att inte berätta.

Det går inte att tolka de stora mediernas beteende på annat sätt än att det är ett uttryck för politisk korrekthet. Sålunda handlar det varken om etik och moral.

Läs även:
Anna Ekelund Nachman