Ju närmare nästa val vi kommer, desto mer brännande blir frågan om möjliga regeringskonstellationer. Spekulationerna är redan igång, allt från en allians-SD-regering till en mittenregering med Socialdemokraterna.

Även om partiaktiva inom borgerligheten drömmer om att åter bilda en alliansregering, som vore det 2006 igen, är det uppenbart för de flesta att en sådan aldrig kommer kunna samla en majoritet i riksdagen. De fyra allianspartierna samlar runt 40 procents väljarstöd just nu, och då har vi varit snälla och ignorerat att Kristdemokraterna egentligen ligger under spärren. Detta skulle bli en lika svag och svajig regering som den sittande rödgröna konstellationen.

Skärholmsmoderaten Tapani Juntunen är en person som gärna sticker ut hakan. Han har föreslagit ett tätt samarbete mellan M, KD och SD och i söndagens Agenda fick Tapani Juntunen ut budskapet att Moderaterna efter nästa val borde lämna L och C och i stället skapa ett nytt samarbete med KD och SD. Den 12 år gamla Alliansen har spelat ut sin roll.

Sakpolitiskt vore det inte omöjligt. Partierna skulle kunna enas om skolpolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken, sannolikt utan större bryderier nå en uppgörelse om den ekonomiska politiken och även finna beröringspunkter på en rad andra områden, däribland arbetsmarknadspolitiken.

Samtidigt finns det förstås även i sakfrågor uppenbara hinder, inte minst SD:s syn på EU och Nato. Just därför skulle det bli svårt att sitta i regering ihop. Men det betyder inte att partierna inte skulle kunna samarbeta i enskilda sakfrågor samt göra upp om en budget.

Anna Kinberg Batra var tydlig med att detta inte intresserade henne. Hon håller fast vid att det är Alliansen som gäller. Denna kompromisslöshet kan bli borgerlighetens fall i nästa valrörelse. Stefan Löfven kommer att spela kortet om regeringsduglighet. Med fyra år som statsminister kommer han kunna peka på att han klarat av att regera i minoritet i ett prekärt politiskt läge (tack vare att Alliansen tillät det, förvisso). Vad har den spretiga Alliansen att komma med? Ska den regera med stöd av SD?

Här borde Anna Kinberg Batra, för att en gång för alla slippa få dessa frågor, svara klart och tydligt: ”Vi söker mandat för en ny alliansregering, men vi är redo att göra upp i enskilda sakfrågor med alla partier som stödjer vår politik. Även SD.”

Ett sådant svar skulle inge respekt, ty folk i gemen är inte lika upprörda över SD:s politik som ledarskribenter på DN och Aftonbladet är. I synnerhet inte Kinberg Batras egna väljare. Målet måste vara att skapa en så stabil regering som möjligt och nå konkreta resultat i sakfrågor. Detta borde för varje ansvarstagande politiker vara viktigare än etiketter och prestige.

I stället valde Anna Kinberg Batra att spela rasistkortet. Oklart varför. Det har ju inte fungerat i de två senaste valen.

Lyssna till:
Diskussion om regeringsfrågan i Studio Ett