Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet ”eller strax därefter” men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.

Låt oss vara ärliga med en sak: Dan Eliasson är en s-märkt byråkrat utan polisiär erfarenhet och med ett dåligt track record som chef för andra stora myndigheter. Han är sålunda ett sällsynt dåligt val som rikspolischef, i synnerhet under den största omorganisationen på decennier. Men det var inte Eliasson som beslutade om själva omorganisationen – det var riksdagen. Det var heller inte Eliasson som lade planeringen för hur den skulle genomföras.

Dan Eliasson är illa omtyckt av många polisanställda. Han gör plumpa uttalanden, verkar tondöv mot polisen på gatan och hans mjäkiga syn på brott riskerar att smitta av sig på hela kåren. Men att sparka honom, vilket jag gärna ser, kommer inte att lösa de grundläggande problem som polisen nu dras med. Svensk polis dras nämligen med enorma bekymmer på en rad fronter och dess måste tas itu med oavsett vem som är högste chefen.

Den mest uppenbara konsekvensen av en poliskår i förfall är att brott inte utreds. Att en chefsåklagare måste skicka en formell begäran för att polisen ska påbörja en mordutredning säger en del om hur krisartad situationen är.

I Malmö tvingas polisen numera inte bara prioritera bort mindre allvarlig brottslighet – den prioriterar bland morden. Vem som helst kan räkna ut hur långt upp på priolistan som ett villainbrott eller våld i nära relation hamnar i ett sådant läge. Utredningsverksamheten i Malmö har klappat ihop.

Tyvärr ser vi liknande tendenser i andra delar av landet. Norrlands inland har under många år varit extremt glesbemannat. Polisstationer har lagts ned och i dag har enstaka poliser enorma områden att täcka, vilket oundvikligen leder till hårda prioriteringar (man kunde ju önska att svensk polis generellt kunde prioritera bort moralbrott som sexköp, men så är tydligen inte fallet). Även i Stockholm och Göteborg är polisen hårt pressad.

På nationell nivå klarar svensk polis upp 3,5 procent av alla inbrott och 2 procent av all skadegörelse. Det är i praktiken riskfritt att vandalisera eller stjäla annans egendom. Och i vissa delar av landet prioriterar den alltså bort vissa mordutredningar för andra.

Samtidigt som våldsmonopolet uppvisar tydliga tecken på att krackelera fortsätter politikerna gå hårt åt legala vapenägare. För Sveriges invånare innebär detta en sorts rävsax. Vi har till skillnad från amerikanerna inget tillägg i vår grundlag som ger oss rätten att bära vapen och freda oss. Tanken i Sverige är att det statliga våldsmonopolet, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, ska sköta detta. Men nu har vi börjat närma oss en situation då det blir uppenbart för alltfler att våldsmonopolet inte klarar sin uppgift. I valda delar av landet har rättsstaten i praktiken kapitulerat för gängkriminaliteten.

Det finns förutbestämda konsekvenser av en sådan utveckling: färre som polisanmäler brott, fler som tar saken i egna händer, ökad otrygghet i hela samhället. Sannolikt kommer vi framöver få se mer av trygghetsvandring, spontana medborgargarden och (Sveriges kultur till trots) fler människor med vapen. Så här har det alltid fungerat, det är så att säga själva urtillståndet. Om det inte finns någon som kan skydda mig, får jag skydda mig själv.

Vem ska skydda dig när du eller din partner överfalls på gatan? Vem ska freda ditt hem från inbrott? Svaret är enkelt: Du. Ingen annan.

Tidigare bloggat:
När polisen inte längre kommer
Efter rättsstaten