(Denna bild uppges vara tagen under Reinfeldts öppna era hjärtan-tal den 16/8 2014.)

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

Den förre finansministern Anders Borg (intelligent och bra på många vis) riskerar ingenting när han i SVT:s Min sanning medger att politiken borde ha lagts om tidigare och att det var ett misstag att ingå en migrationspolitisk överenskommelse med Miljöpartiet (ett parti han nu kallar ”extremt”).

Samtidigt säger det onekligen mycket om Reinfeldt när vi ser vilka som rycker ut till hans försvar. Efter att ha varit oerhört kritisk mot Reinfeldt åren 2006-2014, i synnerhet under de fyra första regeringsåren, skickar Aftonbladets ledarsida nu bamsekramar till den förre moderatledaren. Kontraindikatorn Anders Lindberg skickar hyllningar på Twitter, Lena Mellin tycker att ”lustmordet” på Reinfeldt är ”groteskt” och Fredrik Virtanen föreslår att det byggs en staty av Reinfeldt i hemkommunen Täby.

Har Sveriges största vänstertidning plötsligt börjat gilla jobbskatteavdrag, avreglerad apoteksmarknad, ökad egenfinansiering av a-kassan och RUT-avdrag? Nej, allt handlar förstås om en enda fråga: migrationspolitiken (och därmed indirekt förhållandet till SD). Att Virtanen, Lindberg och Mellin knäböjer för den store landsfadern efter att ha levt på att kritisera samma person när denne var regeringschef säger något om dem som vindflöjlar, men framför allt visar det att det enda som är viktigt för skribenterna på tidningen i fråga är positioneringen till Sverigedemokraterna.

Under alltför lång tid har liberaler låtit sig göras till nyttiga idioter för vänstern genom att beredvilligt köpa den rödgröna problemformuleringen. Det är befriande att detta nu håller på att ändras, även om ett fåtal fortfarande står kvar i de reinfeldtska träskmarkerna (eller om det kanske var på de öppna fälten).

Den moderat som får ta emot hyllningssånger från personer långt ut på vänsterkanten borde rimligtvis börja reflektera över varför de glada tillropen kommer just därifrån och inte från de egna leden.

Det hela skulle kunna sammanfattas som: Visa mig vem som hyllar dig och jag ska säga vem du är. 

Läs även:
I otakt