Jag brukar gilla riksdagens partiledardebatter. Till skillnad från TV4:s och statstelevisionens debatter avbryts inte partiledarna av otåliga programledare utan kan, visserligen i korta repliker, mäta argumenten mot varandra under ordnade former.

Årets första partiledardebatt var däremot ingen kioskvältare, och den så kallade oppositionsledaren bär en stor del av skulden för detta.

Det blev uppenbart att Anna Kinberg Batra efter två år som moderatledare inte har vuxit en tum utan att detta bleka framträdande är vad presumtiva M-väljare kommer att få. Visst sade Kinberg Batra alla de rätta sakerna. Men hon gjorde det som vanligt utan övertygelse i rösten och framför allt utan att följa ord med handling. Hon vill bli statsminister – men inte just nu. Hon anser att Sverige går i fel riktning – men hon är inte beredd att utmana regeringen i någon avgörande fråga.

Ett tema dominerade debatten: den växande otryggheten och oron i samhället. Det vore väl OK om inte alla hade sagt exakt samma sak, beskrivit samma problematik och levererat ungefär samma lösningar: mer pengar.

Inte ens Jimmie Åkesson och Annie Lööf, som brukar vara vassa och spänstiga i dessa debatter, ofta mot varandra, lyckades leverera.

Statsministern påtalade som vanligt att Sverige har bytt riktning och beskrev att med regeringens politik kommer livet bli bättre för alla. Det här är fortsättningsvis socialdemokratins problem. Den ser inga begränsningar. Den ser inga målkonflikter. ”Alla ska med” var en hånad paroll inför ett tidigare riksdagsval, men den förblir lika innehållslös och platt nu som då.

Löfven vill ”inte ge en tum” till den organiserade brottsligheten. Ändå är det i socialdemokratiskt styrda kommuner och stadsdelar – som Malmö, Göteborg och utsatta områden i Stockholms förorter – som den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten har etablerat sig och kunnat bita sig fast. Insikten om varför det har gått så här långt förefaller begränsad.

Partiledardebatten var sålunda mest en upprepning av gamla haranger. Löfven håller i stort sett samma anförande som han har hållit sedan valrörelsen 2014. Oppositionen går på autopilot. Oppositionsledaren snarksover och låter sig bli tillplattad av statsministern. Det är kort sagt en ganska tragisk samling som säger sig vilja regera efter nästa val.

Då har det varit desto mer intressant följa alla debatter och diskussioner från Folk och försvars rikskonferens, där trygghetsfrågorna har diskuterats i betydligt mer konkreta och konstruktiva termer. Rikspolischefen Dan Eliasson medgav, kanske lite oväntat, att migrationen till Sverige under senare tid vid sidan om att anstränga polisens resurser också har skapat otrygghet i det svenska samhället.

Överlag gjorde rikspolischefen ett ganska tydligt och bra framträdande på Folk och försvar. Men Eliasson råkar vara en obotlig optimist, vilket månne ingår i uppdraget men rimmar rätt illa med hur verkligheten ser ut just nu.

Detta gör att hans uttalanden inte sällan skaver mot hur allmänheten uppfattar vardagen i dagens Sverige. Han framstår som tondöv. Händelsevis en egenskap som förenar honom och landets statsminister.