Det går bra för Sverige, hävdar regeringen. Ett exempel på detta som alltid lyfts fram numera är bostadsbyggandet. Det ökade med 34 procent under 2016 jämfört med året före. Nybyggnation av över 63 000 lägenheter påbörjades under fjolåret, vilket är en stark ökning jämfört med under Alliansens tid vid makten (dock ska tilläggas att ökningen inleddes redan 2012).

På många håll i Sverige kan man se detta med blotta ögat – huset tittar upp som svampar ur jorden både här och var. Regeringen framhåller ofta och gärna hur byggtakten nu är den största sedan miljonprogrammets dagar. Det låter bra. Men för vem byggs det, egentligen?

Boendefrågan engagerar oss alla på något sätt. Min bättre hälft och jag har just hittat ett nytt boende. Efter tre och ett halvt år som styrelseordförande i en bostadsrättsförening, med allt vad det innebär, är det i sommar äntligen dags att flytta till hus. Visst har det inneburit mycket jobb att komma ända hit med först ombildning, få en ny förening på rull ekonomiskt, upphandla och göra nödvändiga renoveringar, lugna alla oroliga hyresgäster som inte köpte sin lägenhet (och tror att de ska få chockhöjda hyror) och så vidare. Men nu har vi nått så långt att det känns rätt att snart lämna skutan och flytta vidare. 

Vi har tur som har ett tryggt boende och i lugn och ro har kunnat leta efter något större. Eller tur och tur: vi arbetar båda två. Bostadsmarknaden i Stockholm är stentuff, men den som har två heltidsinkomster har alternativ. Även om plånboken som vanligt sätter gränserna. För många ser dock situationen annorlunda ut. De människor som dyker upp hos socialtjänsten enkom för att de behöver hjälp med boende är visserligen främst nyanlända familjer från ett antal länder utanför Europa. Men det är betydligt fler som har stora bekymmer med att hitta ett tryggt boende i stora delar av Sverige.

En insändare sätter fingret på vilka det ofta handlar om: en frånskild person med två barn som visserligen arbetar heltid men som likafullt har svårt att hitta en bostad. Denna person har ingen rätt till hjälp från socialtjänsten, vilket är rimligt. De sociala myndigheterna ska arbeta med personer med social problematik, inte med personer vars enda bekymmer är att de saknar en egen bostad. Tyvärr har socialtjänsten utvecklats till en bostadsförmedling för nyanlända familjer, vilket är en utveckling jag har argumenterat emot under flera års tid.

Bostadssituationen i Stockholm och alltfler städer och orter i vårt avlånga land är helt och hållet politiskt skapad. Genom hyresreglering, komplicerade planprocesser, till synes oändliga överklagandeprocedurer och standardkrav som driver upp byggkostnaderna, har det blivit stopp i systemet. Lägg därtill ett oligopol i byggbranschen.  Människor flyttar inte som tidigare utan sitter kvar i antingen sin för trånga eller för stora hyresrätt. Som följd har vi fått en växande svart marknad för hyresrätter med svartkontrakt, bedrägerier och ockerhyror. Samtidigt skenar priserna på bostadsrätter och villor eftersom alltfler har gett upp hoppet om en hyresrätt. Under 2016 backade Stockholm stads bostadskö, en kö som numera samlar över 560 000 inskrivna.

Det du behöver om du vill hitta en bostad i Stockholm är i praktiken 1) en väldigt lång kötid hos Bostadsförmedlingen så att du kan få en lägenhet i äldre bebyggelse med bra hyra, 2) bra kontakter som kan curla dig till en privatvärd eller 3) en god ekonomi så att du kan köpa en bostadsrätt . Har du barn blir det svårt att hitta något i andra hand, och andrahandshyrorna är ändå så pass höga att det blir hart när omöjligt för en normalinkomsttagare med två barn att klara sig.

Det är inte så svårt att räkna ut vilka som främst drabbas av den här politiken. Det är ungdomar, som saknar kontantinsatsen och kötiden. Det är barnfamiljer, som har svårt att hitta något som passar familjens storlek och har samtidigt någorlunda närhet till förskola och skola. Och det är alla låginkomsttagare, oavsett ursprung, ålder och situation i övrigt. Ja, och har du en trasslig bakgrund med skulder har du en mycket lång resa framför dig.

Så för vem byggs det? I mitt närområde kommer en nybyggd hyresrätt med tre rum och kök få en hyra på runt 12 000 kr. Det är ungefär det dubbla jämfört med treor i äldre bebyggelse i samma område. För att få tillgång till en modern trerummare i denna närförort behöver du antingen ha en kötid på 10-12 år eller redan hyra en bostad hos samma värd för att kunna byta via internkön. Och i bägge fallen behöver du förstås ha en hygglig inkomst.

Bostadsbyggandet är en illustration av hur tudelat Sverige är. Visserligen byggs det många nya fina bostäder, både hyres- och bostadsrätter, i attraktiva områden. Men de enda som har möjlighet att flytta in är de som redan har en bostad eller har möjlighet att ta stora lån. Resten hamnar utanför, bor kvar hemma hos mamma och pappa, lever som en trångbodd familj i en liten tvåa eller hyr något i socialtjänstens regi.

Socialtjänsten är på väg att på allvar bli en stor hyresvärd. Officiellt är tanken alltid att socialtjänstens lägenheter ska hyras ut ”tillfälligt”. Men säg mig vad på dagens bostadsmarknad som tyder på att så skulle bli fallet.  Återstår modulbostäderna, som också är en tillfällig, dyr (och förfärligt förfulande) lösning som nu används i panik.

Egentligen bör vi inte bli ett dugg förvånande över att det ser ut så här. Det passar in i ett mönster. Politikerna bedriver en arbetsmarknadspolitik för dem som redan har jobb, varför då inte en bostadspolitik för dem som redan har bostad och pengar?