Moderaterna är på väg att förlora rollen som Alliansens otvivelaktigt största parti. Mätningar under den senaste tiden visar ett parti som närmast verkar befinna sig i fritt fall i både opinion och självförtroende. Förtroendet för Anna Kinberg Batra tycks stukat. Källor inifrån partiet vittnar om ett missnöje med hennes brister i att kommunicera den moderata politiken.

Den halvt utsträckta handen till SD har blivit den allenarådande förklaringen till det moderata opinionstappet, men i realiteten beror det sannolikt mer på en allmän trovärdighetskris. Moderaterna har ingen som helst trovärdighet när de kritiserar regeringen för brister som uppstått eller förvärrats under Reinfeldts åtta år vid makten. Nästan vad M än säger kan S svara ”Och ni då?”.

Partiledaren spelar förstås också en stor roll. Anna Kinberg Batra må vara mycket, men någon kommunikatör är hon då rakt inte. Vilket är en liten akilleshäl om man råkar vara partiledare. Moderaterna kan förstås inte byta ut henne så här nära ett val – det skulle skrika desperation och ge Stefan Löfven ännu ett tillfälle att peka på vilket otryggt och osäkert alternativ Alliansen är. Allt partiet kan göra är egentligen att titta på när det som är att betrakta som ett slags olycka i ultrarapid utspelar sig. Inget tyder på att M kommer gå bra i valet.

Det vi nu ser är ett pågående maktskifte i Alliansen. Annie Lööf fick frågan i TV4:s Nyhetsmorgon om hon ser sig som statsministerkandidat och svarade artigt nej. Men givet hur Moderaterna nu ett och ett halvt år före valet störtdyker i opinionen medan Centerpartiet rusar uppåt, och allmänhetens förtroende för respektive partiledare går samma väg, förefaller det osannolikt att inte Lööf börjar känna blodad tand.

Det förefaller vara nymoderater, den del av partiet som allra mest helhjärtat stödde Reinfeldts hårda linje mot SD och för den öppenhetspolitik som partiet sedan dess tagit avstånd från, som lämnar M för C. Kvar blir lite förenklat gammelmoderater och liberalkonservativa.

Förmodligen kommer det krävas ett katastrofval för M för att partiledaren ska bytas ut. Det brukar fungera så. Samtidigt som Moderaterna då slickar såren i opposition, hur kommer ett stärkt Centerpartiet att agera? Lööf har sträckt ut handen till Stefan Löfven men hävdar samtidigt att hon inte vill bidra till att Socialdemokraterna regerar vidare.

Eftersom det i dagsläget är oerhört tveksamt att Alliansen ens kommer samla 40 procent av rösterna i nästa val är frågan vad Centern tänker sig för roll efter valet. De vill inte regera med Löfven (men har samtidigt inte varit beredda att fälla den rödgröna regeringen under denna mandatperiod). De vill inte heller regera med något som helst stöd av SD.

I Ekots lördagsintervju med Annie Lööf blev det knappast tydligare. Framför allt gällande sakpolitiken. Ty hur ska C och M egentligen komma överens om migrationspolitiken när Lööf beklagar att det blir svårt att återgå till den gamla politiken och M helst vill ha totalstopp? Det är en ocean mellan dessa två partier i en för vår tid väldigt central fråga. Käpphästen att ”EU ska ta sitt ansvar” blir inte mer trovärdig bara för att den upprepas ännu en gång.

Centerpartiet stärks i opinionen och kan mycket väl göra ett bra val 2018. Alliansen stärks emellertid inte som ett resultat av detta, något som reser frågetecken för vilket inflytande Lööfs parti kan tänkas få. Bli inte förvånad om sverigedemokratiska framgångar i det kommande valet får Centern att krypa upp i Stefan Löfvens famn.

Alliansen finns trots allt mest i teorin just nu.

Tidigare bloggat:
Alliansens fall