Under tisdagskvällen hände något besynnerligt. Inbjuden till SVT:s Veckans brott var den numera världskände polisen Peter Springare. Syftet var att diskutera hans såväl hyllade som kritiserade Facebookinlägg om att invandrare är överrepresenterade i kriminalitet. Vid bordet satt även Leif GW Persson, som en vecka tidigare kritiserat Springare för att generalisera för mycket.

Någon debatt blev det emellertid inte. Leif GW Persson höll med om allting och det munhugg som SVT kanske hade väntat sig ersattes av en saklig och sansad diskussion där den mest upphetsade var programledaren Camilla Kvartoft.

Tajmingen på programmet var ganska bra. Kvällen innan hade nämligen polisen skjutit skarpt mot stenkastande ligister i Rinkeby, ligister som ägnade sig åt bilbränder, plundring, vandalisering och rån. En DN-fotograf fick på käften och CNN rapporterade dagen efter. Nya kravaller i en invandrartät förort kommer inte ändra på någonting. Vi ser redan hur politiker försöker släta över det som hände, som vanligt av rädsla för att det annars ska ”gynna” fel krafter (och hos SVT tycks fokus ligga på huruvida det var rätt eller fel av polisen att skjuta verkanseld). Men kanske kan det där samtalet i Veckans brott-studion lägga en grundsten för en förändring i hur vi pratar om viss kriminalitet.

Det är ett obestridligt faktum att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland brottsmisstänkta, i synnerhet för grova våldsbrott. Att en polis, som dagarna i ända endast ser denna sida av vissa folkgrupper på sitt bord, känner att topplocket går är inte ett dugg konstigt. Jag kan gott tänka mig att det även skaver en del för en utredare att se hur samma personer återkommer i brottsutredningar gång efter gång utan att något verkar hända.

Detta betyder inte att invandrare (som är ett så vitt begrepp att det är rätt meningslöst) generellt sett är mer brottsbenägna. Kriminaliteten koncentreras till en viss grupp i vissa områden. De kineser, tyskar och amerikaner som invandrar till Sverige och begår våldtäkt, misshandel eller narkotikaförsäljning lär vara försvinnande få om ens några. I stället ser vi en ökad brottsbelastning hos bland annat somalier, irakier och afghaner. De flesta av dem har, givet ursprungslandet och givet hur Migrationsverkets statistik ser ut, sannolikt invandrat som asylsökande eller som anhöriga. Rent statistiskt innebär detta en uppförsbacke redan från start jämfört med om du kärleks- eller arbetskraftsinvandrar.

Sverige har misslyckats med en rad saker samtidigt vilket har skapat ett slags perfekt storm. Dels har vi haft en migrationspolitik som, i synnerhet under de senaste åren, har handlat mest om asylinvandring av lågutbildade och lågproduktiva från ett antal sönderfallande stater i mellersta östern och Nordafrika. Dels har politikerna i stor enighet strävat efter att höja kvalifikationskraven på arbetsmarknaden, med resultatet att den blivit alltmer otillgänglig för lågutbildade (vilket även drabbat svenskar som misslyckats i skolan). Samtidigt har bidrags- och ersättningssystemen byggts ut, vilket i praktiken avskaffat incitamenten för nyanlända att arbeta. Och slutligen har rättssamhället fallit in i en postmodern dimma där det har setts mellan fingrarna på kriminalitet i unga år, vilket vi i dag ser resultatet av när knappt myndiga personer redan har hunnit bli livsstilskriminella.

Det är populärt att ge kriminalitet olika socioekonomiska förklaringar. Detta synsätt bär med sig en rad problem, ty medan socialt utanförskap inte är självvalt bygger kriminella handlingar faktiskt på ett aktivt val. Vi måste minnas att de flesta som bor i Rinkeby, Tensta, Rosengård och Hammarkullen inte ägnar sig åt brottslighet. De använder inte sin situation som ursäkt för att stjäla, råna, misshandla och vandalisera. De arbetar eller söker jobb. De går till skolan eller Komvux. De sköter sig på det sätt som vi förväntar oss att folk ska göra. Att grannen, med samma förutsättningar och boende i samma område, väljer en kriminell väg kan inte primärt skyllas på den nedlagda fritidsgården eller att Arbetsförmedlingen har flyttat.

Det går förstås att komma åt sådant här. Om polisen går in med kraft i både antal och utrustning, använder sina tjänstevapen, griper våldsverkare och visar allmänheten att de har kontroll, kommer ligisternas självsäkerhet minska och därmed även våldet. Detta är vad de laglydiga och drabbade som bor i området förtjänar.

Medierna måste också göra sitt. Det duger inte att ständigt köpa våldsverkarnas och deras kompisars version att polisen ”trakasserar” boende i dessa förorter, att det är polisens blotta närvaro som ”provocerar” fram våld och så vidare. Om både politiker och medier kunde sluta upp med att trivialisera och relativisera våldet och kriminaliteten, om verkligheten äntligen kunde bli viktigare än bilden av den, skulle det bli lättare att hitta konstruktiva lösningar.

I grund och botten handlar det om att samhället som helhet har tillåtit en normlöshet att spridas och få fäste. Den som bränner bilar kan fortsätta göra det eftersom inget händer. Den som är under 18 kan begå grova brott tämligen riskfritt. När onda handlingar aldrig får några konsekvenser, när rättssamhället retirerar och när landets inrikesminister kallar det som hände i Rinkeby härom kvällen för ”lite stök”, tappar människor förtroendet för de institutioner som ska finnas där när vi är i nöd. Då rasar tilliten till hela rättssamhället.

”Det ska fan vända”, sade rikspolischefen i fjol. Då gällde det polisens sjunkande utredningsresultat. Jag skulle välkomna att landets regering började tala med samma språk gällande situationen i de så kallade särskilt utsatta områdena.

Läs även:
Aleksandra Boscanin