Såväl polisen som regeringen skriker i förfäran över att vissa nätoperatörer har slutat lagra metadata över sina kunders digitala kommunikation. Detta sedan EU-domstolen fastslagit att datalagringsdirektivet bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Nu ska saken snabbutredas.

Ingen ska tvivla på vad syftet med utredningen är. Målet är att kringgå EU-domstolens utslag på något sätt, och utredaren råkar vara ordförande för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Detta är en nämnd som bland annat utövar tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel. Chefen för denna myndighet får nu alltså i praktiken regeringens uppdrag att hitta kryphål i EU-domstolens utslag.

Detta är ett groteskt fulspel av regeringen, men eftersom landets journalister förefaller helt ointresserade av frågan och oppositionen inget gör för att streta emot lär saken bero. Den vinkel medierna har valt är att rakt av köpa polisens påstående att den nu inte kan utreda allvarliga brott. En fråga som genast infinner sig hos mig är hur polisen arbetar i andra EU-länder som har att följa samma utslag som Sverige. Kan den belgiska och nederländska polisen inte längre utreda allvarlig brottslighet? Hur gör de då?

Polisen och regeringen är inte ärliga när de påstår att datalagringen krävs främst för att utreda narkotikabrott, terrorbrott och annan brottslighet med långa fängelsestraff i straffskalan. Faktum är att de uppgifter som datalagringen tillgängliggjort för polisen främst har använts för att bekämpa fildelare och andra som misstänks för upphovsrättsbrott.

Regering och riksdag borde redan när EU-domstolens första dom kom 2014, och det stod klart att datalagringsdirektivet skulle falla, ha börjat titta på en ny lagstiftning. En lagstiftning som både skyddar integriteten hos alla medborgare som inte är brottsmisstänkta och samtidigt möjliggör för polisen att göra sitt jobb mot de som de facto är misstänkta för ett brott. I stället iscensatte dåvarande justitieminister Beatrice Ask en utredning (läs ett beställningsjobb) ledd av Sten Heckscher som planenligt slog fast att EU-domstolens dom inte skulle påverka den svenska lagstiftningen. Seså, cirkulera.

Branschens jurister protesterade men avspisades bryskt av Heckscher och regeringen. Tele2 har drivit frågan för att få klarhet i det som de nog egentligen redan visste. Nu har den polletten slutligen trillat ned även hos landets regering. Saken ska alltså snabbutredas en andra gång. Bli inte förvånad om ännu en utredare lyckas kringgå EU-domstolens utslag.

Såväl den tidigare alliansregeringen som det sittande rödgröna styret har betett sig fullständigt skamlöst i frågan. Och de har kommit undan med det, till stor del till följd av mediernas ointresse för och okunskap om dessa frågor.

Att en rad myndighetschefer går ut och kallar EU-domen för ”en framgång för de kriminella” är löjeväckande men effektiv propaganda. Terrorister fångas inte genom att Kalles och Lisas digitala kommunikation lagras i sex månader eller längre. Politikens skenmanöver är lätt att genomskåda, men den har så långt varit ett framgångsrikt sätt att bygga ut övervakningsstaten på.

Nätoperatörerna är på väg att förvandlas till politikernas undersåtar. De åläggs inte bara att lagra information om alla människors kommunikation, som myndigheter sedan kan plocka efter behag, utan ska också se till att blockera vissa sidor som anses bryta mot upphovsrätten.

Vi måste sätta stopp för den här utvecklingen innan den är helt utom medborgerlig kontroll.

Läs även:
HAX, IDG