Diskussionen om vad som ska hända med alla de tiotusentals ensamkommande ungdomar och unga vuxna som kommit till Sverige de senaste åren fortsätter. Regeringen sänder konsekvent ut dubbla signaler – å ena sidan hävdar både statsministern, inrikesministern och justitieministern att den som får nej på sin ansökan ska återvända, å den andra förbereder regeringen ett lagförslag som i praktiken innebär en amnesti för alla ensamkommande.

Amnesti är just vad vissa kräver. Under lördagen tågade nätverket #ViStårInteUt till Medborgarplatsen för att kräva att alla ensamkommande får stanna. Jag passerade som hastigast och hörde företrädare för både Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ kräva amnesti för att det, som det sades, ”inte går att göra på något annat sätt.” Själv gick jag och drack öl i stället och grunnade över hur det här ska gå.

Alltfler asylsökande som ser att deras ansökan inte kommer beviljas då de bedöms sakna skyddsskäl ansöker nu i stället om arbetstillstånd – antalet fördubblades under fjolåret. Det är inte ett dugg konstigt att många gör så, men det sänker ett löjets skimmer över svensk migrationspolitik (Sveriges Radio envisas förstås med att kalla dem ”flyktingar” trots att begreppet är förbehållet personer med flyktingstatus, vilket den som får avslag på sin asylansökan rimligen inte har).

Aftonbladets faktaresistenta ledarsida vägrar förstås se vad som faktiskt pågår. Den fortsätter i sitt parallella universum att ifrågasätta att många ensamkommande ljuger om sin ålder, trots att Sveriges Radio gjort ett grundligt reportage där ensamkommande själva medger detta (lyssna till De ensamkommande vuxna). Incitamenten är rätt självklara: det är betydligt lättare att få asyl som minderårig. Vem skulle inte försöka när det betyder gratis boende och studier och ett liv på en helt annan ekonomisk nivå än i hemlandet? Skillnaden nu jämfört med för några år sedan är att ålderstester har börjat utföras och att ansvaret för att styrka åldern ligger på den sökande. Därför skrivs åldern upp, som det kallas, för alltfler.

Förutsatt att vi ska ha en asylinvandring även fortsättningsvis (vilket jag tycker att vi ska ha i form av ett begränsat antal kvotflyktingar, men det är en annan diskussion) fortsätter jag att hävda att det bästa sättet att värna de mest skyddsbehövande och utsatta människorna i världen är att föra en politik som gör skillnad på dem och på ekonomiska migranter. Det görs inte i dag i tillräcklig utsträckning.

Resultatet blir ett både orättvist och rättsosäkert system där snabbt hopskrivna speciallagar gör undantag från regeln om att den som saknar asylskäl måste utvisas. I stället för ett enkelt, lättbegripligt och rättvist system där ja betyder ja och nej betyder nej får vi en svårtydd djungel av särregler och undantag där gymnasiestudier spelar roll för om du får asyl.

Summan av kardemumman blir att i stort sett alla får stanna i slutändan. Oavsett situation. Detta skapar i sin tur incitament för fler att söka sig hit, alltså den direkta motsatsen till det som Stefan Löfven stod och sade till svenska folket i november 2015. Detta är inte en ordnad migrationspolitik och det är inte ett sätt att vinna legitimitet för asylpolitiken. Tvärtom.

Det är onekligen ironiskt att de som säger sig värna asylrätten allra mest samtidigt är de som konsekvent urgröper den genom att i praktiken utradera skillnaden mellan den som har asylskäl och den som inte har det.

Läs även:
Anna Dahlberg