I dag firar EU sitt 60-årsjubileum. Unionen, från dåtidens ekonomiska gemenskap EEG till dagens politiska union EU, närmar sig därmed pensionsåldern och borde göra oss alla en tjänst genom att söka förtida pension. EU har nått vägs ände som politiskt och ekonomiskt projekt.

Storbritannien är på väg att lämna EU efter en folkomröstning. Många frågar sig vilken framtid EU har. Om unionen ens har en framtid.

Misstron mellan öst och väst befästs, i skottgluggen för EU:s ilska står framför allt Ungern och Polen. Under lång tid har det även funnits en uppdelning mellan norr och syd, och numera också mellan euroländerna och de övriga. Misstron mellan medlemsländerna har spätts på av skuldkrisen och alla ständiga bailouts av misskötta euroekonomier. Den gemensamma valutan var feltänkt från första början, men insatserna i detta prestigeprojekt är nu så stora att de nog inte går att backa ur.

Det finns många skäl till att vi har nått hit. De tyngsta tror jag handlar om fartblindhet, missbedömningar och storhetsvansinne från EU:s ledare. Den politiska delen av EU-staten är i hög grad frånkopplad från verkligheten utanför Bryssel och Strasbourg. Gapet mellan de politiska visionerna om en federation med en fana, en valuta, en president, en armé, en nationalsång å ena sidan och de europeiska folkens viljor och önskningar å den andra har blivit gigantiskt och svårt att överbrygga.

När nya fördrag har tagits fram och folkomröstningar hållits har det blivit mycket tydligt att demokrati är ett otyg i EU-ledarnas ögon och att folkviljan mest är i vägen för det stora projektet. Därför är det inte förvånande att britternas beslut att lämna EU möttes med krav på ”mer EU” från personer som Guy Verhofstadt. ”Mer EU” betyder i realiteten mindre nationell demokrati.

Kriserna till trots kommer inte EU rasa ihop i morgon eller ens om fem år. Men unionen lär bli alltmer obsolet på den politiska arenan. Kina har länge betraktat EU som ett beslutsoförmöget lapptäcke, och knappast helt utan fog. Den förre finländske stats- och utrikesministern Alexander Stubb har beskrivit EU som just detta: ”a patchwork union” som rör sig i olika hastigheter och där vissa medlemsländer har undantag från det ena medan andra slipper vara med i det andra.

I grunden är det positivt med självbestämmande ute i medlemsländerna – men det motverkar idén med en politisk union som ska ta plats i världen och vara förmögen att fatta beslut som en enad röst.

Trots mångas skepsis till hur EU fungerar i dag resignerar de lätt när alternativ kommer på tal. ”Det finns inget annat”, muttrar vissa. ”Det är inte bra, men det är det bästa vi har”, säger andra. Med den inställningen hade vi lika gärna kunnat sitta kvar i våra grottor än i dag. Det är klart att vi kan bättre än så här!

Vi behöver inget europeiskt parlament. Vi behöver inget ministerråd, inga kommissionärer, inga champagnebjudningar mot hemlöshet i EU:s regi. Det vi behöver är vuxna människor som skriver handelsavtal med varandra, som samarbetar mot miljöförstöring och för bättre djurhållning och så vidare. Det är klart att detta är möjligt även utan en överstatlig politisk union som stiftar de flesta av våra lagar och fråntar våra nationella parlament makt och inflytande.

EU är i dag som den där virriga men ack så envisa gamlingen med besserwisserattityd på arbetsplatsen som lägger sig i allting och som man bara önskar kunde gå i pension någon gång.

Ibland är det bättre att lämna det som har gått fel och börja om på nytt i stället för att hålla fast vid det som inte fungerar i hopp om att det någon gång i framtiden ska bli bättre. ”Smalare men vassare”? Skulle inte tro det.