Stefan Löfven inrättade efter tillträdet 2014 ett ”säkerhetspolitiskt råd”. Där sitter förutom statsministern själv även inrikesministern, försvarsministern, utrikesministern, vice statsministern och några till (noterbart är att demokratiminister Alice Bah Kuhnke saknas i sällskapet). Rådets syfte är egentligen ganska luddigt, men erkänn att det låter tungt och att namnet allena utstrålar seriositet. I verkligheten är nog det där rådet ungefär lika slagkraftigt som FN:s säkerhetsråd.

På torsdag har Löfven extrainkallat rådet. Bakgrunden är den senaste tidens skjutningar i Stockholm och Malmö. Löfven vill nämligen ”knäcka” den organiserade brottsligheten. Frågan är varför detta ska behövas, så sent som i januari träffades inrikesminister Anders Ygeman och rikspolischefen Dan Eliasson för att stämma av läget inom polisen. Eliasson ”känner” att det går åt rätt håll.

Ett exempel på detta brukar vara polisens satsning i de så kallade utanförskapsområdena. I flera år har rikspolischefen tagit bygget av en polisstation i Rinkeby som bevis för den ökade polisiära närvaron i dessa områden. Problemet är bara att bygget har dragit ut på tiden. Den officiella förklaringen har varit krångliga upphandlingsregler. Enligt källor till SVT är den verkliga förklaringen enklare än så: det inkommer inga anbud eftersom ingen vill bygga den där polisstationen just för att den ligger i ett oroligt område.

Det har varit mycket diskussion om definitionen av ”no go-zoner”. Frågan är vad alla som förnekar fenomenets existens har för ord för att beskriva ett område som är så otryggt att inga entreprenörer vill bygga en polisstation där av rädsla för repressalier.

De flesta av oss kommer inte drabbas av gängvåldets värsta konsekvenser utan av dess springpojkars arbete. Det vill säga stölder, personrån och inbrott. SVT har satt igång en reportageresa om denna vardagsbrottslighet som drabbar ung och gammal överallt i landet. Brottsligheten i sig är förstås inte alls ny, men polisens oförmåga att klara upp dessa brott skapar en apati i befolkningen. Vart sjunde vardagsbrott klaras upp – det är kort sagt tämligen riskfritt att stjäla och råna i Sverige.

Jag tror inte att Löfvens diskussionsklubb, där han tillsammans med några ministrar och företrädare för polis, Skatteverket med flera myndigheter ska filura och tirritera, kommer att lösa någonting.

Dess existens ska signalera handlingskraft och en regering som tar problemen på allvar. Men det som behövs är något betydligt mer konkret än ännu ett forum för diskussion: ny lagstiftning för unga lagöverträdare, kraftigt skärpta straff för våldsbrott, avskaffad straffrabatt och tvåtredjedelsprincip, höjda polislöner, omgruppering av polisens prioritering från brott utan offer till brott mot liv och egendom. Och mycket annat.

I en tid när det krävs handlingskraftiga politiker leds Sverige av en person vars bakgrund som fackordförande allt oftare blir smärtsamt tydlig. Och då har ändå den sittande regeringen gjort betydligt mer än vad den förra gjorde för att bekämpa allvarlig kriminalitet.

Arma land.

Tidigare bloggat:
Nu skördar vi det politikerna har sått