Sverige har aldrig varit tryggare, får vi ofta höra. Både debattörer och politiker framhåller gärna detta efter varje ny skjutning och jämför helst med hur det var för flera decennier sedan (eller på Gustav Vasas tid).

Den fantastiska tryggheten till trots vill regeringen satsa för att, ja just det, öka tryggheten i samhället. Under tisdagen presenterade justitieminister Morgan Johansson ett nationellt brottsförebyggande program. Arbetet ska ledas nationellt av Brottsförebyggande rådet och miljoner delas även ut till länsstyrelserna.

Målet är att minska rekryteringen till de kriminella nätverken. Ministern vill ”knäcka de kriminella gängen”, säger han. Så vad gör då regeringen för att uppnå detta? Tillsätter en nationell samordnare, förstås. Ja, en till. Ingen kan säga när en nationell samordnare har lyckats med någonting vettigt. Ändå biter sig regeringen fast i den här sortens lösningar.

Skrivelsen med den sossiga titeln Tillsammans mot brott får mig osökt att tänka på sittningen Sverige tillsammans i oktober 2015. Men den är förvånansvärt rik på innehåll när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Här finns en välkommen bredd.

Så skulle det kunna vara.

Det krävs självfallet både preventivt och repressivt arbete för att vända utvecklingen. Men det förstnämnda tar tid och jag är inte säker på att det kommer att gå vägen i de värst drabbade områdena. När säkerhetsläget är sådant att det inte ens går att få in anbud på en ny polisstation i Rinkeby har det gått väldigt långt. Morgan Johansson beskriver faktiskt utvecklingen som potentiellt systemhotande.

Dessutom går det att ifrågasätta satsningens tyngd när regeringen endast skjuter till 40 miljoner kr. Med tanke på att det rör sig om en nationell satsning och inte bara en regional sådan, är det otillräckligt.

Risken är således uppenbar att det kommer göras väldigt mycket bra runt om i landet men att slutsatsen blir att det skulle ha kunnat göras så mycket mer om det bara funnits resurser. Det är ganska typiskt för den sittande regeringen att slå på stora trumman – och sedan knappt skjuta till några pengar.

Först om tio, femton år kommer vi kunna konstatera vilka effekter som Tillsammans mot brott fick. Då kommer det sitta någon annan i regeringen och hävda att vi måste vända utvecklingen i våra utsatta förorter. Och för att lyckas med detta behövs en nationell samordnare.