Det är internationella kvinnodagen, och dagen till ära skrivs artiklar som upprepar gamla käpphästar som ”lönegapet” och diskrimineringen mot kvinnor i Sverige och övriga världen.

Många kvinnor runt om i världen behandlas förfärligt. De diskrimineras i lag, de har inte lika rättigheter som män, de får ta hela ansvaret för barn och hem och många får även utstå fysiskt våld i sin vardag. Allt detta är oacceptabelt och fullständigt förkastligt. Kvinnor är de vackraste varelser som befolkar denna jord och förtjänar både din, min och alla andras respekt (respekt är förstås något som i enskilda fall ges och tas ömsesidigt).

Jag kan dock tycka att internationella kvinnodagen är ungefär lika poänglös som black history month (något Morgan Freeman kommenterar i detta episka klipp). Att uppmärksamma alla de svårigheter runt om i världen som drabbar kvinnor bara för att de är kvinnor är givetvis inte fel. Det måste börja där om vi ska kunna göra något åt dem, men att utnämna en enskild dag på året när alla ska visa sig älska kvinnor och feminism blir så genomfalskt. Vad betyder det egentligen när företrädare för Byggnads tar på sig rosa fittmössor på internationella kvinnodagen och skriver en debattartikel i vilken de hävdar att ”vårt uppsåt är ärligt”?

Vi älskar symboler i Sverige, och detta går ändå in i regeringskansliet. Således var det inte alls konstigt att utbildningsminister Gustav Fridolin och hans stab häromåret bar olikfärgade strumpor för att uppmärksamma downs syndrom.

Problemet är att den feministiska diskussionen i Sverige blir så skev. Sverige rankas som det bästa landet i världen för kvinnor, svenska män hör till de mest jämställda och feminiserade (vilket för övrigt också är en balansgång, ty många kvinnor gillar faktiskt inte feminina män). Att ständigt se utfall mot ”vita män” är därför både förvirrande och tröttsamt. Och när samma feminister samtidigt ser mellan fingrarna på riktiga övergrepp i hederns namn i våra förorter och misstänkliggör de kvinnor som försöker uppmärksamma det religiösa förtryck som cementeras där, blir jag heligt förbannad. Försök se skillnad på fenomenet balkongflickor och att din väninnas man inte vabbar lika mycket som hon.

För en afghansk eller saudisk kvinna måste svenska feministers gnäll om könssammansättningen av börsbolagens styrelser eller fördelningen av dagar i föräldraförsäkringen framstå som fullständigt världsfrånvänt. Jag är rätt övertygad om att även de flesta svenska kvinnor som har fullt sjå att få vardagen att gå ihop är måttligt intresserade av dessa symbolfrågor. De drivs av en mindre grupp övremedelklasskvinnor som både har tid och råd.

Behöver vi inte arbeta mer med våld i nära relationer då? Jo, utan tvekan. Det har under de senaste 20 åren gjorts väldigt mycket. Socialtjänsten har blivit bättre, säkert delvis för att frågan har uppmärksammats mer. Samtidigt är det uppenbart att det har funnits ett ensidigt fokus på kvinnor som offer, vilket lämnat utsatta män i sticket. Begreppet ”kvinnofrid” håller lyckligtvis på att ersättas av VIR (våld i nära relation), men det är fortfarande få kommuner som erbjuder skyddade boenden för män eller ens uppmärksammar att män faktiskt kan utsättas. Här har feministiska maktteorier säkerligen spelat sin roll i att bromsa en likabehandling. Den fixa idén att män slår kvinnor för att utöva makt, att det är ett slags kamp mellan könen, har gjort oerhörd skada.

ROKS ordförande Zozan Inci frågar sig ”varför ska vi vara tacksamma bara för att det finns ställen på jorden där det är ännu värre?”. Så talar en person som inte förmår se skillnad på riktig diskriminering och olika utfall, en person som ignorerar att det är i huvudsak män som faller offer för dödligt våld i samhället, att det nästan uteslutande är män som dör på jobbet och att självmorden är betydligt fler bland män än bland kvinnor. Om vi nu ska diskutera utsatthet.

Den svenska feminismen är inte kvinnornas vän. Den uppmanar till motsättningar mellan könen på ett sätt som är kontraproduktivt. Samtidigt blundar den för verkliga övergrepp som sker i religionens namn i våra förorter. Den dagen som den vite svenske mannen, världens kanske mest jämställde och hygglige man, blev huvudfiende började feminismen att gräva sin egen trovärdighetsgrav.

Frågan brukar ställas om feminismen har gått för långt. Jag skulle snarare säga att den har gått vilse.