Den senaste tiden har de fyra allianspartierna slagit något slags informellt rekord i att uppvisa oenighet inför öppen ridå. Partierna har presenterat fyra olika sätt på vilket regeringens höstbudget ska hanteras.

Moderaterna vill lägga en gemensam alliansbudget som, med Sverigedemokraternas röster, skulle få tillräckligt stöd i riksdagen. Därmed skulle Sverige hamna i samma situation som i december 2014. Vilket får mig att tro att M egentligen inte vill detta utan mer är ute efter att markera mot de övriga allianspartierna i tävlingen om vem som kan leka opposition bäst just nu.

Kristdemokraterna har tidigare föreslagit en gemensam alliansbudget men tycks nu ha svängt och vill inte fälla regeringen med hjälp av SD. Centerpartiet vill bryta ut de delar av budgeten som de inte gillar. Liberalerna kan tänka sig att rikta misstroendevotum mot finansministern.

Komplett kaos, med andra ord.

Statsminister Stefan Löfven ryter nu ifrån mot allianspartiernas olika utspel om höstbudgeten och anklagar dem för att ägna sig åt politiskt spel i stället för att ta ansvar på riktigt. Han kastar förstås sin vana trogen stenbumlingar i glashus eftersom Socialdemokraterna själva bröt ut delar av budgeten under Alliansens tid i regering. Som maktparti är S mest av allt intresserat av att trygga sitt maktinnehav och samtidigt söndra borgerligheten.

Men tyvärr ligger det även en del i det Löfven säger. Alliansen lade en gemensam budget efter valet men räknade aldrig med att den skulle få stöd. När SD beslöt att rösta på Alliansens budget och regeringens budgetproposition föll stod oppositionen inför kalla fakta. Där ville de uppenbarligen inte hamna igen, därav Decemberöverenskommelsen.

Sedan dess har de haft flera år på sig att komma överens om hur de ska agera mot regeringens politik. Det vore begripligt om de hade ägnat det första året åt att slicka såren och komma in i oppositionsrollen. Men att lägga ned allt oppositionsarbete i två och ett halvt år är faktiskt oacceptabelt.

Nu, med ett drygt år kvar till valrörelsen, vill allianspartierna plötsligt börja leka opposition. Det är inte trovärdigt. Häri ligger en uppenbar förklaring till varför allianspartierna har svårt att samla över 40 procents väljarstöd. Alliansen är spretig och saknar trovärdighet både som regeringsalternativ och som politiskt vägval för Sverige. Tro tusan att det inte lyfter i opinionen.

Löfven spelar nu rollen som ansvarstagande statsman med allt större självsäkerhet. Med en osynkroniserad allians bestående av fyra partier som springer åt varsitt håll är det en roll som inte kräver några Oscarsmeriter för att spela.