Det måste vara helt OK att heta Stefan Löfven just nu. Trots sin svaga regering, trots att första budgeten föll, trots flyktingkris och en polismyndighet som varit i kaos i flera år, trots en oro som sprider sig runt om i landet så sitter han hur säkert som helst. Detta beror både på honom själv och på en samling hösäckar, också kända som allianspartierna.

Tittar vi på opinionsläget finns det inga skäl för Socialdemokraterna eller Miljöpartiet att jubla. Men de vet samtidigt att det är vid den här tiden i mandatperioden som oppositionen ska vara som allra störst. Och Alliansen är, för att citera en gammal Göran Persson-dokumentär, helt enkelt ”väldigt dåliga”. De får inte till det.

Ibland låter allianspartierna som om de tycker annorlunda än regeringen. De kritiserar och bröstar upp sig. Men Löfven vet att det är varm luft, ty ingen av alliansledarna vill regera. Att göra det innan ordinarie val 2018 har nämligen förklarats liktydigt med ”politiskt kaos”.

Så Löfven regerar vidare. Och gör, hör och häpna, saker som många hade applåderat om de i stället genomförts av en annan regeringsbildare.

Det var Löfvens regering som drog i nödbromsen för asylinvandringen (visserligen alldeles för sent och nu kittlas regeringen att släppa på bromsen lite igen, med stöd av Centerpartiet). Det var Löfvens regering som förbjöd resor i syfte att begå terrorbrott. Det var denna regering som skärpte hanteringen av svenska pass, skärpte straffen för våldsbrott (om än för lite) och som vill begränsa föräldraförsäkringen för nyanlända (så att de inte kan tillgodoräkna sig tiden barnet inte ens varit i Sverige). Det är denna regering som har skärpt tonen mot tiggeriet. Och häpnadsväckande nog sitter en miljöpartistisk utbildningsminister och kräver ordning och reda i skolan.

Allt detta gör att allianspartiernas kritik om ”för lite, för sent” ekar oerhört ihåligt. ”Vad gjorde då Alliansen under åtta år?” blir standardrepliken. Här tar diskussionen vanligtvis slut. Moderaternas största akilleshäl är inte Anna Kinberg Batra utan att partiet nyss regerade i åtta år och bär ansvaret för det mesta som de själva nu kritiserar.

Det ska sägas att Löfven haft lite tur också. Den starka konjunkturen är knappast extratjänsternas och snabbspårens förtjänst. I ett dystrare konjunkturläge hade regeringen Löfven, givet hur mycket pengar som går till posten migration & integration under denna mandatperiod, haft det betydligt tuffare. Nu kan finansministern tack vare högkonjunkturen framstå som oerhört ansvarsfull.

Framför allt har Löfven lärt sig att vara statsminister. Det tog, som det brukar, sin tid att växa in i rollen. Han börjar nu förstå hur vanligt folk tänker. Därför var det ett smart drag av honom att skippa Almedalen i år och i stället åka runt i landet. Populistiskt har jag kallat det, men smart och ur regeringens perspektiv helt rätt. Det är svårt för oppositionen att kontra detta.

Löfven är inte de snabba utspelens eller de stora penseldragens man. Men om man bara ger honom lite tid kan han hitta rätt då och då. Decemberöverenskommelsen gav statsministern arbetsro. När den föll reagerade Löfven med ilska – men insåg snart att inget i praktiken hade förändrats. Han satt säkert fram till 2018. Arbetet kunde fortsätta. Vilket det har gjort.

Löfvens regering är ingen reformregering. Den går inte tokvänstern till mötes och chockhöjer skatterna på vanliga inkomster, trots att den felaktigt kritiserat Alliansen för att urgröpa välfärdens resurser med jobbskatteavdragen. Den avser inte att slopa ränteavdragen eller återinföra fastighetsskatten. Det mest radikala förslag regeringen Löfven har lagt under denna mandatperiod är vinsttak i välfärden. Förslagets konstruktion skulle slå undan benen för de flesta företag i välfärdsbranschen och orsaka en enorm skada.

Detta vet sannolikt Löfven. Men de flesta i befolkningen är inte insatta i detaljerna. Förslaget kan läggas ändå, röstas ned och Löfven framstå som den som ville bekämpa girigbukar i välfärdsbranschen. Ansvaret för ”övervinster” och dålig kvalitet hamnar därmed på oppositionen.

Centerpartiet är på väg om Moderaterna i opinionen. Det är en dramatisk förändring av maktbalansen inom borgerligheten. Om opinionsmätningarna skulle bli valresultat är Anna Kinberg Batras tid som partiledare över. Men knappast Stefan Löfvens tid som statsminister. Jan Björklund och Annie Lööf vill inte regera med något som helst stöd av Sverigedemokraterna, vilket omöjliggör en alliansregering som stöder sig på Jimmie Åkesson. Därmed är Löfvens andra mandatperiod i praktiken räddad.

Det troliga är att Löfven sitter kvar. Och det kanske är lika bra det. Vad ska vi med ett stukat moderatparti och ett kaxigt och migrationsvänligt centerparti vid makten? Vilka avgörande förändringar är det dessa partier ska genomföra? Jag har inte sett något.

Enda skälet vore att byta regering för att få bort S och MP från Rosenbad. Vilket jag kan sympatisera med. Men bara om det finns ett vettigt alternativ som vill förändra något. Det gör det inte i dag, och ska vi döma av opinionsmätningarna (vilket vi i och för sig lärt oss att vi nog inte ska) kommer det råda kaos inom Alliansen efter valet.

Faktum är att det saknas ett samlat och trovärdigt borgerligt alternativ till den sittande regeringen. Låt därför Löfven regera vidare. Då får vi dessutom nöjet att följa hans mål att nå EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det blir väl spännande?