EU-domstolens utslag att arbetsgivare har rätt att avgöra om det är lämpligt eller ej med religiösa och politiska symboler på arbetsplatsen blev kritiserat samma ögonblick som det offentliggjordes. Men kritikerna väljer att föra en klassisk halmgubbeargumentation och målar upp scenarier som inte har med utslaget att göra.

Vänsterpartiets Rossana Dinamarca gjorde i Aktuelltstudion häromkvällen sitt bästa för att beskriva EU-domstolens utslag som en form av godkänd diskriminering mot muslimer. I själva verket handlar det om det motsatta: likabehandling.

Det EU-domstolen säger är att arbetsgivare har rätt att förbjuda anställda att bära religiösa och/eller politiska symboler på arbetstid men att detta inte får riktas endast mot en religion eller åsiktsyttring utan i så fall ska gälla alla. Det är alltså tillåtet av ett företag att kräva neutral klädsel.

Fallen som ledde frågan ända till EU-domstolen rörde kvinnor som burit slöja, men utslaget handlar inte specifikt om muslimer eller slöjor. Detta ignorerar Dinamarca och andra som de senaste dagarna gått upp i falsett över domstolens utslag. De vill nämligen ha denna konflikt mellan muslimer och det sekulära samhället. De vill hetsa muslimer till att vända sig mot samhället, ty hos vänstern kan de finna tröst.

EU-domstolens utslag är bra. Det måste vara upp till arbetsgivaren att avgöra vilken klädsel som är lämplig på just det företaget. Skälen kan ha med allt från säkerhets- och hygienfrågor till företagets image att göra. I slutändan måste det vara arbetsgivaren som har sista ordet.

Personligen har jag alltid klätt mig neutralt på jobbet, oavsett vilket arbete jag haft. Jag plockar inte fram min Snowden-tröja eller min ”Sparka EU-flaggan i papperskorgen”-t-shirt när jag går till jobbet på morgonen. Inte för att min arbetsgivare skulle avskeda mig på dagen om jag gjorde det utan helt enkelt för att vi uppmanas bära neutral klädsel som inte provocerar, väcker anstöt eller tar ställning för eller emot något. (Att en hel del bär subtila feministiska örhängen och smycken skulle möjligen kunna diskuteras.)

Är då slöja en religiös symbol och något slags ställningstagande på jobbet? Här går åsikterna isär. Om jag åter igen går till mig själv har jag inga som helst problem med att en kollega bär slöja medan det skulle vara svårare att samarbeta med en person med heltäckande klädsel där inte hela ansiktet syns. Det finns således även praktiska skäl för klädkoder, och kontexten spelar givetvis också en stor roll. Av dessa skäl är det viktigt att beslutsmandatet ligger hos arbetsgivaren.

Eftersom debatten lätt skenar iväg är det viktigt att upprepa att EU-domstolens utslag inte har förbjudit någonting utan endast möjliggjort för arbetsgivare att, om så önskas, kunna kräva politiskt och religiöst neutral klädsel under arbetstid. Men denna slutsats är förstås inte ett dugg rolig för den som vill hetsa muslimer mot majoritetssamhället i Sverige.