Den 23 juni 2016 hände något märkligt. Folket i ett av EU:s största medlemsländer bestämde sig för att säga ajöss och tack för fisken till den politiska unionen. Storbritannien röstade för att lämna EU.

Reaktionen från det politiska och mediala etablissemanget blev stenhård. Inga överord var för absurda. Rasisterna hade vunnit, fick vi veta. Den bisarra eftervalsanalysen toppades av detta lågvattenmärke i CNN.

Christiane Amanpours intervju med Brexit-förespråkaren Daniel Hannan var ett journalistiskt haveri av rang, men det var också tydliggörande för hur medierna som helhet uppfattat Brexit: som en rasistisk seger, närmast ett politiskt bedrägeri. Folk hade kort sagt blivit lurade att rösta ut Storbritannien ur EU. Förnuftet fanns på remain-sidan, proklamerade de stora mediehusen. Sedan dess har Brexit kommit att klumpas ihop med Trumps valseger i USA.

Under söndagen demonstrerades det för EU i ett 60-tal städer runt om i unionen. EU – den toppstyrda politiska unionen som är själva definitionen av arrogans och maktfullkomlighet – har blivit hipp och folklig! Hur gick det här till? EU är ju i det närmaste antitesen till folkstyre. Det är därför unionen är så impopulär på så många håll.

Mediernas förståelse för motviljan mot det lomhörda EU-garnityret i Bryssel och Strasbourg är synnerligen begränsad. När SVT däremot sänder från det skotska nationalistpartiets möte är tonen inte alls fördömande. ”Vi vill bara styra oss själva”, säger en partimedlem som intervjuas av den svenska reportern. Inget om populism. Inget om ”anti-Storbritannien”. Bara en sund inställning om att varje land måste få styra sig själva. Vilket var precis vad Brexit handlade om för alla som inte ogillar utlänningar.

Kritiken mot EU från etablissemangsmedier och -partier synes ingenstans. Nu gäller det att stå emot populismen, får vi veta. Och då är EU en vän. En god motkraft. Borta är libertarianers kritik mot det demokratiska underskottet och vänsterns kritik mot ”marknadens EU”. Det talas knappt om ett ”smalare men vassare” EU längre. Vissa uttrycker att britterna röstade rätt men av fel skäl. Som om det spelar någon roll när resultatet blir detsamma.

EU-vurmen är löjeväckande. Och högst troligt kontraproduktiv. Tror DN, Aftonbladet, SVT, regeringen och Alliansen att det stärker stödet för EU att utpeka brexit-väljarna som okunniga rasister? Tänk igen.

Få, inte ens gamla EU-kritiker inom den nyliberala högern som propagerade mot både EU och EMU vid de svenska omröstningarna, verkar glada över Brexit. Alla EU-kritiker borde dansa på bordet över ett historiskt beslut. Men det är tydligt att jag dansar tämligen ensam.