Onsdagen den 29 mars kl 13.30 inleddes Storbritanniens utträdesprocess genom att den så kallade artikel 50 aktiverades. Först nu är det klart att britterna faktiskt kommer lämna EU.

Läsare av denna blogg vet hur jag känner inför detta: glädje. Det är fortfarande lite svårt att ta in att ett så stort medlemsland som Storbritannien har tagit det historiska beslutet att lämna EU. De omedelbara reaktionerna från EU:s ledarskap efter valet var bitterhet och illa dold ilska. I dag, nio månader senare, är tonerna mildare. Men bitterheten hos EU-vännerna lever kvar.

Premiärminister Theresa May var under dagen tydlig med att Storbritannien lämnar EU men förbli en del av Europa. Den distinktionen kan tyckas självklar men är viktig att göra eftersom det från remain-förespråkarnas håll har förts en halmgubbeargumentation som gått ut på att britterna genom Brexit inte vill samarbeta med andra länder.

Nu väntar flera år av segdragna förhandlingar. Hur dessa än går kommer Storbritannien förstås klara sig även utan EU:s inre marknad och lagstiftningsmonster. Landet är tillräckligt stort för att stå på helt egna ben. Vilket väl är EU-vännernas värsta farhåga. Vad händer om det visar sig att Storbritannien till och med klarar sig bättre utanför EU?

Den stora vinsten handlar inte om ekonomi utan om ett ökat självbestämmande. Detta går det faktiskt inte att sätta en prislapp på.