Varför vände sig britterna mot EU? Varför ökar stödet för antietablissemangspartier runt om i Europa? Och hur kommer det sig att förtroendet för politiker och medier minskar? Folkpartisten Jasenko Selimovic försöker bena ut orsak och verkan och landar i ett antal intressanta slutsatser som fler elitpolitiker i Sverige borde ta åt sig av.

Jag är inte överens med Jasenko Selimovic gällande hans syn på EU, men jag tror att hans analys av varför förtroendet för etablissemangsmedier och politiker sjunker är rätt träffande. Selimovic skriver att de etablerade politikerna och medierna ”gör självmål hela tiden” och trots att verkligheten de facto har förändrats går etablissemanget kvar längs gamla upptrampade stigar.

Problemet är naturligtvis att folkförförarna delvis har rätt. Världen är inte längre uppdelat i ”west and the rest”. ”West” förlorar allt mer i betydelse, FN är överbyråkratiserat, och ett mångkulturellt samhälle kräver insatser som vi inte har utfört. Dessa korn av sanning har sedan överdrivits. Frågan är i stället varför vi andra missade att erkänna problemen och bekämpa dem.

Att förtiga och förringa har länge varit en strategi från politiker och medier, och det slår nu tillbaka med full kraft. Det finns ett sätt att bekämpa ryktesspridning: transparens. Det finns ett sätt att komma till rätta med ett växande missnöje: skönmåla inte utan presentera konkreta lösningar på verkliga problem. Mycket mer än så begär faktiskt inte den genomsnittlige väljaren.

De övriga partiernas reaktion på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010 är ett skolboksexempel på hur man inte ska agera. Det började med vänsterledaren Lars Ohlys vägran att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson men kom omgående att handla om konkret politik. Fredrik Reinfeldts instinktiva reaktion på SD:s riksdagsinträde var att införa tvärtommetoden. Han inledde ett samarbete med Miljöpartiet, vilket gjorde en redan generös migrationspolitik ännu generösare. Hur det gick i valet fyra år senare vet vi.

Alla som ville diskutera den rådande migrations- och integrationspolitiken tillrättavisades – Tobias Billström tvingades be om ursäkt offentligt efter att ha nämnt ordet ”volymer”. Det är inte konstigt att kritikerna tystnade. En obehaglig hallelujastämning upprätthölls och varade ända fram till Reinfeldts avgång.

Sedan Stefan Löfven bildat regering med MP vägrade han envetet att bjuda in SD-ledaren till överläggningar när alla andra partiledare bjudits in. Metoden att isolera och begränsa ett partis inflytande står varje regeringsbildare fritt att utöva, men den kommer vinna allt mindre legitimitet när det isolerade partiet representerar en allt större andel av väljarna.

Därutöver har vi den barnsliga tron på att politiken handlar om en svartvit strid mellan ont och gott. Den skapar en minst sagt besvärande dissonans mellan den höga svansföringen och de åtgärder som politikerna plötsligt blir nödda och tvungna att genomföra.

Bara några veckor före riksdagsvalet 2014 förklarade alla partier, helt i denna anda, att Åkesson är en människoplågare som vill stänga vår, för alltid öppna, gräns. Men efter valet stängde de den själva och trodde att medborgarna skulle svälja tricket.

Detta agerande ökar inte direkt trovärdigheten för de så kallade etablerade partierna. 2013 anklagade Löfven den dåvarande migrationsministern Tobias Billström för att ha ett ”avhumaniserande språk” när denne önskade tala om vilka volymer av migranter Sverige klarar att ta emot. Reinfeldt var som bekant lika kritisk. Drygt två år senare gör Löfvens egen regering helt om och inför gränskontroller, ID-kontroller och klubbar ogenerat stora delar av Sverigedemokraternas migrationspolitik rakt av.

På några månader minskade asylinvandringen med 95 procent – händelsevis just så mycket som SD tidigare föreslagit. Det som var ont då blev gott nu. Då var det oacceptabelt att ställa migrationskostnader mot välfärden. Nu talar regeringen stolt om hur den tar ansvar för välfärden genom att minska asylinvandringen. Den här sortens hyckleri går inte väljarna förbi och bidrar, tror jag, till ett växande missnöje.

En annan viktig poäng som Selimovic lyfter fram är bristen på politiskt ansvar. Migrantkrisen 2015, vars effekter på det svenska samhället vi ännu inte kan överblicka, har förklarats som exceptionell och omöjlig att förutspå. Detta är regeringens officiella linje och eftersom de borgerliga partierna är högst ansvariga för den politik som möjliggjorde krisen kan de inte gärna säga något annat. Flyktingkrisen har därmed förvandlats till ett Guds verk. Något den lilla människan inte kunde påverka eller förutspå.

Bilden är falsk. Som jag påpekat otaliga gånger fanns det redan hösten 2014 tydliga indikationer på att 2015 skulle bli ett rekordtufft år för svenskt asylmottagande (jag bloggade om det den 4 november 2014). Migrationsverket spådde uppemot 105 000 asylsökande för det år som väntade. Finansminister Magdalena Andersson avfärdade de kostnadsökningar som detta kunde antas medföra med den torra kommentaren att ”det är den typen av saker vi hanterar varje dag i finansdepartementet”.

Om politiker ljuger för att undkomma det egna ansvaret för en ohållbar situation, om de kraftigt underskattar stora nationella problem och om de skönmålar på ett sätt som fjärmar väljarna från politiken, varför ska vi lita på dem nästa gång?