Det blev en smärtsam lördag för partisekreteraren. När Socialdemokraternas Lena Rådström Baastad blev inbjuden till Ekots lördagsintervju väntade hon sig förmodligen ett ganska lugnt och gemytligt samtal. Det är så de där intervjuerna brukar se ut nuförtiden. Men SR:s kanske bästa journalist Jörgen Huitfeldt ville annorlunda. Han beslöt sig för att göra det som journalister alltför sällan gör när de intervjuar politiker – läsa på.

Beväpnad med fakta, statistik och ett antal följdfrågor såg Huitfeldt till att Rådström Baastad fick en riktigt dålig dag på jobbet. Intervjun är faktiskt lite smärtsam att lyssna på (men gör det ändå). Med några få enkla frågor kommer det socialdemokratiska propagandamaskineriet (alla partisekreterare är propagandamegafoner) ur balans. Hon misslyckas med att peka på tydliga sakpolitiska skillnader mellan S och SD, hon blir påkommen med faktafel (eller ska vi säga inövade floskler) och hon blir även tillplattad i den hycklande inställningen till Vänsterpartiet, som ju är ett extremt och Castrohyllande parti som regeringen utan att skämmas budgetförhandlar med.

Valresultatet kan inte den sittande partisekreteraren göra något åt. Men hennes parti har målat upp den felaktiga bilden att svenska folket valde ett socialdemokratiskt maktskifte i senaste valet. Det är på denna villfarelse partiledningen har byggt sitt mantra att väljarna valde bort skattesänkningar för investeringar. På valnatten hävdade både Stefan Löfven och de miljöpartistiska språkrören att ”utslaget är tydligt” och att ”svenska folket har lämnat ett tydligt besked om förändring”. Men vilket tydligt besked var detta? Lena Rådström Baastad kunde inte riktigt svara. Och vad ska hon säga?

Precis som Jörgen Huitfeldt påpekar var den stora förändringen i valresultatet att Alliansen backade och Sverigedemokraterna gick framåt. I övrigt allt lika. Det var ingen socialdemokratisk eller miljöpartistisk framgång som lade grunden för maktskiftet, vilket alla läskunniga kunde se redan på valnatten. Ändå har Löfvens gäng envist fortsatt att hävda motsatsen.

Mest talande är när partisekreteraren tillrättavisas för påståendet att det skars ned på välfärden under alliansåren. Precis som Huitfeldt påpekar ökade faktiskt skatteintäkterna, även räknat per capita. Befolkningsökningen, som Rådström Baastad använder som argument för ökade intäkter, är således ingen bra förklaring. För alla som känner till Lafferkurvan är det inte ett dugg förvånande att lägre skatter kan leda till ökade skatteintäkter. Socialdemokrater verkar däremot inte riktigt förstå vare sig kurvan eller simpel ekonomisk teori  – finansministern har kallat Lafferkurvan för ”högerextrem” och Anders Lindberg, till vardags på Aftonbladets ledarsida, har twittrat att ju högre skatter ett land har, desto bättre välfärd.

Om fler journalister bara läste på lite grand inför intervjuerna, om följdfrågor bara ställdes lite oftare, skulle det politiska samtalet kunna spetsas till. Då skulle inte en partisekreterare för landets största parti, tillika regeringsparti, i fortsättningen kliva in i studion oförberedd och med floskelpåsen fylld till bredden. Personen skulle inte komma undan med det. Om journalister gör sitt jobb kommer det tvinga politikerna att skärpa till sig. Vi skulle få färre som Rådström Baastad, ty de skulle bli till allmänt åtlöje.

Det tragiska är att skarpheten i lördagsintervjun är ett undantag från regeln. Och att Lena Rådström Baastad är i mycket gott sällskap. Bakom de inövade replikerna, bakom flosklerna och de politiska harangerna finns ofta… ingenting. Det borde vara intressant för varje journalist att blottlägga detta faktum.

När man tittar bakom de inövade
socialdemokratiska replikerna.