Ingen fråga är för perifer för att feminister inte ska bli kränkta eller oerhört engagerade. Så ska vi nog förstå att ett skämt från Paolo Roberto i sociala medier ledde till ramaskri och till slut att en 17-åring fick lämna styrelsen för Feministiskt initiativs ungdomsförbund Unga feminister, UF.

Det feministerna gör är att lyfta fram känslor som något substantiellt och viktigt. Det är alltså avgörande hur någon känner. Förhållningsreglerna är många. Till och med Henrik Schyffert har påpekat att det är nästan omöjligt för en vanlig medborgare att bli godkänd av vänstern, och han har för en gångs skull en poäng.

Då ska vi veta att Fi är en extremversion av vänstern. Ett slags ordningsvänster upphöjd i kvadrat. Vi ska exempelvis skriva ”en” inte ”man”, det är viktigt att uppmärksamma extremt perifera fenomen som gruppen ”icke-binära”, civilisationen hänger på om det finns könsneutrala toaletter, att statsministern säger ”hen” är en jätteseger för jämställdhetskampen och vi får absolut inte skämta om sex eftersom det är objektifierande och någon någonstans kan bli kränkt. Även när en programledare lägger ut ett skämt som faktiskt är på mäns bekostnad (”Boobs prove that men can focus on two things at once”) tolkas det som kvinnoförnedrande och objektifierande.

Galenskapen vet verkligen inga gränser. Men det är som komikern Steve Hughes har konstaterat: inget händer när någon blir kränkt eller förnärmad. Det är inte så att den personen vaknar upp nästa morgon med halsfluss. Inget händer förutom att du fick en känsla någonstans i kroppen som du som feminist bara måste få ur dig till resten av världen och dra strukturella förklaringsmodeller och slutsatser från. Ett bättre förhållningssätt hade varit:

– Han kallade mig för svartskalle!
– Ingen fara. Han är en idiot.

Det samhälle som Fi förfäktar vore fullständigt outhärdligt att leva i med pekpinnar för hur vi ska prata och skriva och med myndigheter som kontrollerar att vi pratar och beter oss enligt den politiskt korrekta mallen. Detta samhälle skulle bära samma kännetecken som en diktatur. Ett samhälle där människor hela tiden måste passa sig för vad de säger, där medborgarna självcensurerar sig själva och hela tiden går på tå av rädsla för att trampa snett. Vi har redan kommit en bra bit på väg.

Samtidigt som Fi engagerar sig i programledares skämt i sociala medier strider partiet för att landets brottsutsatta förorter inte ska få fler poliser, relativiserar hedersförtryck och öppnar därmed upp för just den samhällsutveckling där kvinnor drabbas väldigt hårt. Att detta parti har mage att påstå att det slåss för kvinnor är en djup skam.

I en debatt i gräsliga SVT Opinion Live fick Abdirahman Mohammed Ahmed, f.d. UF, frågan hur han skulle ta ett rasistiskt skämt. Han svarade föredömligt: ”Jag skulle skämta tillbaka mycket värre. Jag kan värre skämt.” Detta vore helt rätt sätt att bemöta en rasistisk kommentar på. För detta synsätt fick han lämna.

Åter igen har det blivit mycket tydligt vilket extremistiskt och intolerant parti Feministiskt initiativ är, både mot sina egna medlemmar och mot samhället i övrigt. Fi:s självbild av ett tolerant, modernt och modigt parti stämmer väldigt illa med hur det beter sig i praktiken.

Gudrun Schyman beskrev inför förra valet hur Fi mötte väljarna genom att ”gå till val med en öppen hand” i stället för en knuten näve. Handen är möjligen öppen – men alla som inte passar in i partiets mall för hur den perfekta människan ska vara får räkna med en rejäl örfil.

Läs även:
SVT Opinion: Feminister – lär er tåla ett skämt!