Nyanlända tar svenska namn för att lättare få jobb, berättar DN. ”Det är klart att det är rasism när man inte kan få ett jobb på grund av sitt namn och inte för sina färdigheter”, säger Mohammad som numera heter Sebastian. Den som vill kan förstås hitta rasistiska strukturer i allt. Men låt oss i stället titta på några alternativa förklaringar till att den arbetssökande som heter Niklas lättare får jobbet än den som heter Ahmed.

Sätt dig själv i arbetsgivarens sits för ett ögonblick. Någon har sagt upp sig för att pröva sina vingar någon annanstans. Du måste anställa en ny person. Helst vill du ha en med lång erfarenhet som inte behöver läras upp. Beroende på bransch är detta i dag mer eller mindre ett önsketänkande. Du får vara glad om du hittar någon med rätt utbildning. Erfarenhet är en bonus.

Du lägger ut annonsen och väntar. Många svar inkommer, men de flesta är ointressanta då de sökande saknar rätt utbildning. De söker jobbet ändå eftersom Arbetsförmedlingen kräver det av dem. Några sökande verkar dock intressanta. Här finns en Lisa, en Fatima, en Ahmed och en Daniel. Fatima och Ahmed kommer från Irak respektive Afghanistan, de har varit i Sverige i tio respektive fem år. Fatima är lite äldre och har en utbildning från sitt hemland, Ahmed har utbildat sig i Sverige. Både Lisa och Daniel är uppvuxna i Sverige och pratar perfekt svenska.

Att anställa är stort. Till följd av den svenska anställningstryggheten är det särskilt viktigt att en rekrytering blir rätt från början, annars hamnar arbetsgivaren i ett väldigt prekärt läge. Man kan inte bara sparka folk i Sverige – det krävs väldigt mycket för att en anställd ska kunna avlägsnas från sin tjänst. Samtidigt behöver du erbjuda en längre anställning, helst tillsvidare, om du vill få bästa tänkbara sökande till tjänsten.

Vad gör du? Ger du Fatima med den utländska utbildningen chansen? Testar du Ahmed? Eller väljer du det på förhand trygga alternativet Lisa eller Daniel? Att en arbetsgivare väljer det sista alternativet gör inte denne till rasist. Snarare till en försiktig general. Genom att välja den med ett svenskt namn – givet allt annat lika mellan de sökande – minimeras ett antal risker. Du behöver inte sätta frågetecken för utbildningen (Fatima) eller språket (Ahmed).

En tredje aspekt som har mindre med företagsklimat och mer med kultur och igenkänning att göra är att det rent krasst kan spela roll om den som anställer känner igen namnet i fråga. Det kanske känns ”tryggare” att välja någon som heter som din granne, styvfar eller barndomskompis. Ett namn du kan uttala och har någon sorts relation till. Ovetenskapligt och dumt, måhända, men någonstans rätt mänskligt.

Av många skäl är det således klokt att byta namn om man flyttat till ett helt nytt land och en kultur som skiljer sig mycket från hemlandets. Om jag hade flyttat till Kina hade jag inte kunnat gå omkring och heta Hans längre. Det hade komplicerat vardagslivet ganska mycket (och transkriberingen av mitt namn blir ”hàn sī”, där ”sī” uttalas som ”död”). Jag har redan tagit ett kinesiskt namn som jag använder på plats. Visserligen inofficiellt och givetvis står det inte i mitt svenska pass. Men särskilt diskriminerad kan jag inte påstå att jag känner mig när de ibland ignorerar mitt svenska och frågar efter mitt kinesiska namn. Anpassning är a och o om man vill fungera väl i ett annat land. Sedan kan man tycka vad man vill om det i stunden.

Avslutningsvis kan vi jämföra med USA, där förkortningar och amerikaniseringar av utländska namn är kutym. Heter du Alberto kommer du oundvikligen att kallas för Al, Abdullah kan bli Abe och så vidare. Det finns inget elakt uppsåt i detta, amerikaner är generellt sett inte så duktiga på att uttala utländska namn (att lyssna till John McCain försöka uttala ”Ahmadinejad” är som jänkarna brukar uttrycka saken ”hilarious”), och det som är mest praktiskt brukar också fungera.

Studier visar att det är låg eller ingen utbildning som är boven till det stora utanförskapet bland utrikes födda. De som har en hög utbildning klarar sig bra. Men såväl detta som allt som skrivits ovan saknar betydelse i den rådande diskursen. Ty den som söker rasism skall finna rasism.