Svenskar har rykte om sig att vara strävsamma och pålitliga. Jag tror att det är en bild som stämmer ganska väl fortfarande. Det finns ännu en relativt hög tillit människor emellan och en tro mellan människor och institutioner som bygger på att alla gör sitt bästa.

Under decennier har dock grunden för denna tillit stegvis eroderats. Skatterna har fortsatt att stiga, och efter åtta alliansår är de åter på väg upp. Men kvaliteten på polis, rättsväsende, sjukvård, äldreomsorg och skola har gått i motsatt riktning. Hur länge kommer folk stå ut med denna utveckling?

Jag skrev tidigare om den svenska drömmen. Finns den? Om ja, vad består den i? Det är högst oklart. Jag konstaterade då följande:

Vad är den svenska drömmen? Behöver vi ens någon? Statsminister Stefan Löfven har mest pratat om ”samhällsbygget”, något som för övrigt får mig att tänka på det kinesiska Kommunistpartiets gamla slogan ”Bygg landet!” (jiànguó, 建国, vilket faktiskt blev ett vanligt namn i Kina). Kanske inte något som Löfven vill förknippas med.

Det saknas visioner i svensk politik, månne är det delvis ett arv efter Reinfeldt. Men det saknas också en politisk idé, en viljeriktning. ”Alla som kan jobba ska jobba”, upprepar Stefan Löfven. Det är mer en tom önskan än en riktning eftersom Löfvens regering saknar en politik som leder dithän. Problemet är att det ser lika mörkt ut på avbytarbänken, det vill säga hos oppositionen. Ingen vill någonting. Ingen har några idéer om vad Sverige ska vara om tio, tjugo eller femtio år.

Om vi ska skapa en motsvarighet till den amerikanska och kinesiska drömmen behöver den inte vara så fasligt annorlunda. Jobba och tjäna ditt uppehälle. Betala dina skatter. Respektera människor i din omgivning. Ligg inte andra till last. Och njut frukterna av ditt eget arbete. Men om människor ska förväntas göra detta, och tro på det rätta och riktiga i det, måste också staten och kommunerna göra sitt.

Om det ska finnas en mening i att jobba, sköta sig och betala skatt kan vi inte ha en rättsstat som fallerar, en migrationspolitik som kostar tiotals miljarder varje år, en integrationspolitik som cementerar utanförskap och bidragsberoende och en offentligt finansierad vård så ansträngd att den vittrar sönder på område efter område.

Folk förväntar sig att få något tillbaka när hälften av lönen försvinner i skatt varje månad. Alternativet är annars rätt uppenbart: låt alla behålla sina pengar och betala för sin vård, sina barns skolgång och så vidare på egen hand. I dag har vi fått en situation där vi fortsätter att betala väldigt mycket i skatt men till följd av att det offentliga inte levererar det vi anser oss betala för även känner oss tvungna att betala för privata lösningar. Detta är varken hållbart eller acceptabelt.

Alliansen visade under sina åtta år att det går att sänka skatterna och samtidigt öka skatteintäkterna. Denna sanning har av någon outgrundlig anledning begravts i de moderata historiearkiven. Det är som om det aldrig hände, trots att Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt tog upp frågan i Ekots lördagsintervju med Socialdemokraternas partisekreterare häromveckan.

Här finns en utmärkt grund för en stor ideologisk strid. Tyvärr verkar inget parti villigt att nappa, allra minst Moderaterna som just nu genomgår en djup kris. Röster från kretsen i och runt partiet verkar inte utesluta att Anna Kinberg Batra skulle kunna avpolletteras före valet – om det nu bara fanns någon att sätta där i hennes ställe.

Det är ett vilset moderatparti utan riktning och självförtroende som riskerar att upprepa 2002 års valfiasko. Kinberg Batra borde i detta trängda läge satsa allt på ett kort: bli det där modiga oppositionspartiet som kräver förändring på riktigt. Spara inte på krutet, gå all-in. Partiets tassande för att vara alla grupper till lags har gjort Moderaterna till det där otydliga och fega alternativ som Centerpartiet länge var. Hennes enda kort att spela nu med ett drygt år innan valrörelsen sätter igång är att brösta upp sig och faktiskt föreslå stora och nödvändiga förändringar på område efter område. Beskriva den svenska drömmen, beskriva en annan framtid än den vi är på väg mot just nu.

Tyvärr tror jag inte att dagens moderata partiledning är kapabel att tänka stort. Så det närmaste en svensk dröm som svenska folket kommer serveras inför nästa val är Löfvens förbannade ”samhällsbygge”. Det, om något, är tragiskt talande för nivån på politiken just nu.