Det var en tidsfråga. Alla har förstått att det en dag skulle ske. Få har kunna ta in det. Och nu har det hänt. I Stockholm.

Vi vet väldigt lite om motivet till dagens attentat i Stockholms innerstad. Om gärningsmannen var ensam eller ej, om det var en islamist med religiösa motiv eller en psykiskt sjuk galning. Eller både och.

Vad vi däremot vet mer om är effekterna. Flera oskyldiga människor har dödats. Ännu fler har skadats. Och en hel stad har stängts ned.

Just det sistnämnda visar på hur man med små medel kan orsaka enorm skada i vårt moderna samhälle. En person, såvitt vi vet, kan alltså genom att stjäla ett fordon och styra in det på en gågata stänga ned all kollektivtrafik i en huvudstad på bara en timme.

Genom att stänga all kollektivtrafik orsakas ännu mer kaos. Folk kommer inte hem. Det skapas oro, frustration och det inträffade får konsekvenser för människor som inte alls var direkt berörda.

Nu prövas regering, polis, säkerhetspolis och andra myndigheter. Gärningsmannen måste gripas snabbt. Politiker kommer kliva fram och tala om det öppna samhället, att vi inte ska vara rädda och så vidare. Sedan kommer vi återgå till våra liv som vanligt. Ja, de flesta av oss. För ett antal människor har livet i dag förändrats för alltid.

Som vanligt när sådant här inträffar måste frågan ställas vilken säkerhet som den utbyggda massövervakningen har gett oss. Det var ju terrorism och grov brottslighet som massövervakningen skulle förhindra. Det var därför som polisen och FRA krävde tillgång till all vår elektroniska kommunikation.

Lite beroende på vem gärningsmannen visar sig vara kan dagens attentat få stor påverkan på nästa års val. Chansen att spela landsfader har nu dykt upp för Stefan Löfven. Lita på att han kommer ta den.

Här och nu känns partipolitiken väldigt fjärran. I dag känner jag mig mest ledsen, faktiskt. Ilskan brukar komma lite senare.