I flera decennier har Sverige fört en politik som har skapat ett ekonomiskt och socialt utanförskap med i dag kända effekter. Hög arbetslöshet, fallande skolresultat och kriminalitet som letar sig ned i de tidiga tonåren har kommit att prägla ett växande antal områden i Sverige.

Under alla dessa år har problemen ackumulerats. Gemensamt för dessa områden är att befolkningen domineras av personer med utländsk bakgrund. Trots att problemen varit uppenbara under lång tid har politikerna fortsatt att fylla på dessa så kallade utanförskapsområden med mer av samma problematik. Detta utifrån den naiva föreställningen att den som kommer till Sverige nog lämnar gamla patriarkala idéer vid gränsen, att Sverige behöver dessa människors kompetens och så vidare.

Det har gått 15 år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon blev tillsammans med Pela Atroshi symbol för hedersförtrycket i Sverige. Men från politiskt håll blev det omgående tämligen tyst. Att peka ut vissa kulturella företeelser som försåtliga ansågs farligt. Integrationsprojekt och förståelseaftnar har arrangerats i tusental men inget parti har på allvar drivit frågan om att skydda dessa flickor och kvinnor, och även pojkar och män, undan hedersförtrycket sedan morden på Pela och Fadime. Förtrycket har tillåtits växa som ogräs i de svenska förorterna.

Kalla Fakta i TV4 uppmärksammar nu hur könsuppdelningen i förorten går till i vardagen. Flickor tvingas sitta längst bak i skolbussen. Personalen på den muslimska friskolan delar upp barnen i separata köer innan bordstigning. Ingen bör bli ett dugg förvånad att det ser ut så här – om nu kvinnor och män ska delas upp på de kommunala badhusen, vilket är ett krav från religiösa grupper, varför inte en uppdelning av flickor och pojkar till och från skolan?

Kvinnor i Järvafältet beskriver i TV4 hur de utsätts av självutnämnda moralpoliser som kontrollerar hur de klär sig, var de rör sig och annat. Att det ser ut på detta sätt är inget nytt, ett antal modiga kvinnor har redan berättat om det (och som en följd av detta misstänkliggjorts).

Könssegregationen är ett tydligt bevis för hur politikerna har låtit toleransen och ”mångfalden” gå fullständigt överstyr. Kvinnoförtryck är inte mångfald. Att begränsa flickor i hur de får klä sig, vem de får träffa eller hur de ska sitta i en skolbuss är inte mångfald.

Tystnaden inför detta elände har varit öronbedövande. Nu säger utbildningsminister Gustav Fridolin plötsligt att han vill öka kontrollen på religiösa friskolor. Bland annat ska det handla om att föräldrar ska kunna berätta anonymt om brister. Denna åtgärd visar att Fridolin över huvud taget inte verkar ha förstått problematiken – föräldrarna sätter rimligen sina barn i dessa skolor för att de vill att pojkar och flickor ska könssegregeras.

Som uppvaknad efter några tusen år i kryosömn reagerar även Annie Lööf med krav på kraftfulla åtgärder. Omprövningar är bra om de sker i rätt riktning. Men centerledaren idkar ingen som helst självkritik. Hon verkar över huvud taget inte reflektera över hur det kunnat gå så här långt.

Lööfs perspektiv handlar uteslutande om straff. Populistiskt och enkelt. Hon visar således ingen som helst förståelse för att det är den politik hon själv förespråkar som har skapat den här situationen, som har möjliggjort för hedersproblematiken och kvinnoförtrycket att blomstra i många av landets förorter. Ursäkta om jag inte är särskilt imponerad av den centerpartistiska framstöten i en fråga de borde ha tagit krafttag mot för länge sedan.

Den verklighet som Kalla Fakta belyser, och som vi nog alla inser har funnits i många år, gör mig vansinnig. Det kokar i mig när jag ser hur medeltida värderingar tillåts existera i vårt förment sekulära samhälle. Stefan Löfven kallar segregationen på skolbussen för ”avskyvärd” men likt Lööf har han ingen som helst insikt i hur detta har kunnat uppstå.

”Det är inte Sverige”, säger Löfven. Jo, herr statsminister. Detta är Sverige och det har varit Sverige under lång tid. Ni har bara inte velat se det.

Läs även:
Paulina Neuding intervjuar Erik Ullenhag om förorten (2011)