Kalla Faktas reportage häromkvällen belyste hur yrvaket det svenska samhället i allmänhet och politiker och journalister i synnerhet beter sig i frågor om hedersförtryck och religiös fundamentalism. Problemen har varit kända länge men det krävs ett TV-reportage för att ruska liv i diskussionen.

När den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism inrättades av alliansregeringen trodde nog både regeringen och Mona Sahlin att arbetet främst skulle handla om att bekämpa nazister och rasideologiska grupperingar. Om så hade blivit fallet hade Sahlin kunnat vidarekoppla sin telefon till Expo och ta det lugnt. Den islamistiska terrorn i vår närhet satte oundvikligen fokus någon annanstans, vilket både samordnare och Sverige som land visade sig vara helt oförberedda på.

Detsamma kan sägas om framväxten av parallella samhällen i ett antal av landets förorter. Naiviteten är ytterst besvärande för ansvariga politiker. Är det verkligen möjligt att de makthavare som drivit en politik som inte bara gjort denna utveckling möjlig utan också tillåtit den att eskalera inte har förstått konsekvenserna av den egna politiken?

Reportaget har fått landets politiska elit att ta till kraftuttryck. Stefan Löfven säger att könssegregerade skolbussar är ”avskyvärt”. Gustav Fridolin ropar ”fullständigt oacceptabelt” och kräver mer kontroll. Jan Björklund kan tänka sig förbud.

Dessa tre herrar företräder partier som alla varit högst ansvariga för att denna situation har uppstått. De har ansvarat för skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, kriminalpolitiken och en allmän slapphet när det gäller anpassning till det svenska samhället. Och de har med kraft bekämpat alla som kommit med invändningar och varningar. Därför ekar de skarpa orden förfärande ihåligt nu.

Det finns två tänkbara förklaringar till att det har kunnat gå så här långt.

Den ena är att politikerna helt enkelt är så oinsatta och oförmögna att de inte har känt till allvaret i utvecklingen. Det som talar emot detta är de debattörer och boende i området som i åratal har skickat ut nödsignaler effektivt har bekämpats med fula tillmälen och misstänkliggöranden.

Den andra förklaringen är att de har vetat exakt vad som pågår men har låtit saken bero eftersom dessa förorter är ett väldigt lättvunnet röstboskap för vänstern. Cynikern i mig tror på denna förklaring, även om det inte riktigt förklarar varför liberala och konservativa partier har hejat på.

Väldigt få makthavare bor själva i dessa områden. De drabbas inte. Deras barn drabbas inte. När Göran Persson inför valet 1998 besökte Rinkeby torg och höll ett tal i vilket han med glädje i rösten sade att ”det är alltid lika trevligt och fint att komma hit till Rinkeby” ljög han givetvis. Inte brydde sig vare sig Persson eller socialdemokratin ett dugg om Rinkeby.

Resultatet av 25 års misslyckad politik har vi sett länge. Hat och hot mot homosexuella i Husby har uppmärksammats tidigare men väckte ingen större reaktion då. Nu börjar mainstreammedierna uppmärksamma de värsta konsekvenserna av multikulturalismen: de parallella samhällena med egna lagar och regler. Delar av arabvärldens diktaturer och teokratier har flyttat till Sverige.

Från vänsterhåll görs nu förnyade försök att blanda bort korten genom att hävda att kvinnoförtryck finns överallt, som om kvinnor behandlas lika i Tensta och Danderyd. Påståenden som att könssegregation i skolan och på bussen ”inte har med religion att göra” kommer som ett brev på posten.

Den här sortens dumheter får vi nog leva med. Vi lär aldrig helt komma ifrån relativiseringarna och felanalyserna – vissa politiska partier och debattörer bygger hela sin världsbild på dem. Men nu diskuteras i alla fall hedersförtryck, religiös kontroll av kvinnor och baksidorna av konfessionella skolor igen. Det är bra.

Även om det, som så ofta, är lite för sent.