Kina vill inte bara bli världens ledande ekonomi. Landet investerar även mångmiljardbelopp i den amerikanska filmindustrin med syfte att sprida en positiv Kinabild. Kinas egen biografindustri beräknas vara världens största 2019.

Det har under lång tid talats om Kinas väg till en ekonomisk supermakt. Men lika mycket som ekonomiska muskler handlar det för den kinesiska regeringen om ett växande kulturellt inflytande i världen.

Konfuciusinstituten, vid vilket jag läste kinesiska i Stockholm, är ett sätt att nå ut. Att köpa in sig i amerikanska blockbusterproduktioner i Hollywood ett annat. Det brukar kallas soft power och är när allt kommer omkring en rätt naturlig strävan för en stormakt. USA har gjort det länge.

Sedan en tid tillbaka har intresset för kinesiska vuxit i väst. Även i Sverige. Numera erbjuder många gymnasieskolor kinesiska, vilket hade varit otänkbart för bara 15 år sedan. Jag har ifrågasatt värdet av en gymnasiekurs i kinesiska – eleverna hinner lära sig något hundratal tecken i bästa fall, vilket är alldeles för lite för att kunna göra så mycket annat än att presentera sig och fråga efter toaletten.

Det växande intresset för det kinesiska språket är ändå intressant, ty med intresset för språket kommer även nyfikenheten för landet och dess kultur. Vilket förstås är vad den kinesiska regeringen vill.

Betyder då detta att Kina är på väg att lyckas i sin strävan att sprida kinesisk kultur och ideal världen över? Nja. Att fler sätter sina barn i en förskola där det pratas lite kinesiska, eller väljer det som andraspråk på gymnasiet, betyder inte att engelskan håller på att bli ersatt som internationellt businesspråk. Inte ens nära.

De flesta i väst känner betydligt större närhet till den nordamerikanska kulturen än de östasiatiska. Vi har marinerats i amerikansk populärkultur i decennier. De flesta svenskar skulle inte ha mycket till övers för vare sig Pekingopera, kinesiska dramaserier eller de rätt infantila lekprogrammen i någon av lokalkanalerna.

Möjligen kan det finnas en öppning för konfucianismen, som är på frammarsch i Kina. Dess antiindividualistiska budskap passar den kinesiska regimen alldeles utmärkt, och även om det kan vara svårt att se dessa ideal få större genomslag i ett så pass individualistiskt präglat land som Sverige ska det inte uteslutas att de även når svenska hjärtan på lite längre sikt i takt med att samhället förändras och kraven på nationell enhet växer.

Under överskådlig tid upplever jag det dock som tämligen osannolikt att Kinas inflytande i västvärlden kommer bli annat än ekonomiskt. De kulturella gapen förhindrar en sinoeuropeisk gemenskap på ett djupare plan än det rent affärsmässiga.

Vi kan däremot räkna med att få se och höra mycket om Mittens rike i många år framöver. Ty Kina kan ligga i framkant enkom med kraften av sin storlek. När KKP bestämmer sig för att satsa på något kan det få effekter i hela världen. Det är därför sannolikt att det är i Beijing som lösningen på den så kallade klimatfrågan finns.

Kanske finns det även något annat för Sverige att lära av Kina. Med tanke på hur upptagna svenska politiker, i synnerhet inom regeringen, är av Sverigebilden i världen borde kanske kulturministern skjuta till medel för att sprida den svenska villaidyllen i Hollywood.

Det skulle kunna bli Alice Bah Kuhnkes egen lilla kulturrevolution.