Det går bra nu, brukar det ironiskt skrivas i sociala medier, alltid bifogat en nyhet om något som är helt åt helvete. Men faktum är att det går bra för väldigt många. Även för staten, som håvar in så mycket pengar att den går med överskott.

Ändå är det oroväckande att det inte går ännu bättre. Sverige befinner sig nämligen i högkonjunktur. En tillväxt på 2,1 procent för kommande år gladde finansministern något oerhört under tisdagens pressträff. Men tillväxten borde rimligen vara högre och arbetslösheten lägre, särskilt som regeringspartierna och dess stödtrupper i Alliansen argumenterat för att asylinvandringen skulle boosta svensk ekonomi både kort- och långsiktigt.

Vi vet att det goda ekonomiska läget inte varar för evigt. Det kommer en lågkonjunktur och när den väl anländer, är vi illa ute. Att i ett sådant läge ha låg statsskuld och hygglig balans i ekonomin är förstås bra. Men den stora frågan jag ställer mig är vilka verktyg både regeringen och riksbanken har att ta till när det väl vänder. Dagens minusränta, stigande sjuktal och en öppen arbetslöshet på över 20 procent bland utrikes födda borde oroa alla inför en kommande lågkonjunktur.

Det som bidrog till att fälla alliansregeringen 2014 var att den ägnat fyra år åt att förvalta i stället för att reformera. Den sittande regeringen har visserligen ett begränsat handlingsutrymme på grund av sitt svaga parlamentariska stöd, men frågan är om socialdemokratin oavsett stöd alls är förmögen att tänka i reformtermer. Den gör ungefär som Reinfeldt II – genomför små förändringar på marginalen.

Det som skulle behövas för att förbereda Sverige för den lågkonjunktur som oundvikligen kommer och göra landet stabilt långsiktigt är stora och bitvis smärtsamma reformer.

Regeringen hade kunnat reformera hyresrättsmarknaden och börja trappa ned ränteavdragen för att minska riskerna för en bostadskrasch, avskaffa den ineffektiva miljardslukaren Arbetsförmedlingen som misslyckats i decennier och börja rensa bort sådant som inte är statens kärnuppgifter. Bland mycket annat. Den väljer i stället att lita till en fortsatt starkt konjunktur och göra ingenting. Systemen ska bevaras, oavsett konsekvenser.

Sverige är dopat med minusränta och höga förhoppningar. Det kommer inte bli vackert när det väl vänder. I mer än ett avseende lever landet och dess politiker på lånad tid. Framtida tyckare kommer undra varför inget gjordes här och nu.