Första vardagen efter påskledigheten presenterade regeringen sin vårändringsbudget. Budskapet är att svensk ekonomi går bra. Regeringen räknar med en tillväxt på 2,6 procent i år och 2,1 procent valåret 2018. Det ser ut att bli överskott i de statliga finanserna.

Överskottet kan verka förvånande givet de ökade sjukskrivningarna och kostnadsökningarna på migrationsområdet. Men det är inte så svårförklarat när allt kommer omkring. Regeringen hävdar visserligen på DN Debatt att ”samhällsbygget har gett resultat”, men faktum är att världen befinner sig i högkonjunktur, vilket passar den exportdrivna svenska ekonomin utmärkt. Regeringen har därutöver säkrat inkomster genom att höja skatterna med tiotals miljarder och skjuta över kostnader för migrationspolitiken på kommunerna.

Även om Socialdemokraterna och Miljöpartiet gärna vill ta åt sig äran för den positiva ekonomiska utvecklingen har de svårt att peka på någon enskild politisk åtgärd som har skapat det goda läget i svensk ekonomi. Problem som social och ekonomisk segregation, gängkriminalitet och en dysfunktionell bostadsmarknad växer fram under decennier av korkade prioriteringar och felanalyser. Det tar minst lika lång tid att komma tillrätta med dem, förutsatt att rätt saker görs. Här står regeringen tämligen handfallen.

Risken är nu att regeringen låter sig bländas av överskott i statens finanser när läget i själva verket är rätt bekymmersamt på många håll. 25 år av multikulturalism och bristande integration har tillåtit bidragsberoende och avskyvärt vardagsförtryck att växa fram i landets förorter. Samhällsförändringar tar tid, och tyvärr är det först när effekterna finns mitt framför näsan på politiker och journalister som vi ser en reaktion.

De skattehöjningar som varit kända sedan tidigare har remitterats och återkommer i höstbudgeten. Dessa handlar om en flygskatt, ökad skatte- och administrationsbörda på småföretagarna samt att fler får betala statlig skatt (nu är vi snart alla höginkomsttagare).

Smärre satsningar på bland annat polisen och förlossningsvården var dagens utropstecken. Det är tydligt att regeringen prioriterar återhållsamhet framför reformer. Kanske hoppas den att Magdalena Andersson ska bli det där starka kortet i valrörelsen som Anders Borg var för Alliansregeringen. Det ska inte uteslutas att det fungerar – ur regeringens perspektiv är den goda ekonomin i sig ett starkt kort att spela i nästa års valrörelse.

Pengarna ska in. Regeringen vill spendera och någon måste betala. Därför blir det ständigt dyrare att dricka vin, dyrare att arbeta, dyrare att flyga och dyrare att köra bil till jobbet. Alliansregeringen sänkte skatten på arbete men även den gjorde sig skyldig till skattehöjningar på nöjen och drivmedel. Det är nämligen sådant som folk fortsätter att använda ändå, således en utmärkt kassako.

Det finns dock en gräns där viljan att betala skatt sjunker. Henrik ”HAX” Alexandersson, libertariansk bloggare och ordförande för Frihetsfronten, har öppenhjärtigt berättat om sin skattedom. Hovrätten anser att han gjort sig skyldig till att undanhålla pengar från staten.

När jag ser hur brutalt våra pengar krävs in och vad de spenderas på, har jag all sympati för beslutet att behålla mer pengar än lagen föreskriver. I synnerhet den som är ensamstående och inte nyttjar ett jota av det välfärdssystemet erbjuder vissa men som måste betalas av alla.

När jag dessutom vet att kommunen jag beskattas i skickar ohemula belopp till vanstyrda kommuner som Malmö måste jag tillstå att viljan att betala skatt inte direkt ökar.

Vi vet redan nu hur de kommande åren ser ut. De som jobbar kommer få betala en större andel av sin inkomst i skatt. Många svenskar kan även räkna med kommunala skattehöjningar under nästa mandatperiod, vilket SKL har flaggat för under en tid.

Finansministern kan le och se nöjd ut framför pressen i dag. Men vem som betalar för detta leende, det vet vi alla.

Tidigare bloggat:
Om skatt som stöld