Det har hänt. Igen. Ett terrordåd har tagit oskyldiga människors liv. I detta fall är offren främst barn och ungdomar på en konsert i Manchester. Åter igen slår terrorn till på ett nöjesevenemang.

Jag skulle kunna skriva att vi måste stå tillsammans mot terrorn. Att vi ska leva som vanligt och inte vara rädda. Att vi inte får låta terroristerna vinna.

Men allt det där är plattityder. Ord som ska få oss att må lite bättre. Kanske känna beslutsamhet. Men beslutsamhet för vad? Att våga gå på en konsert? Att våga gå ut över huvud taget?

Jag skulle också kunna skriva att vi nu måste sprida kärlek och be för offren. Tända ljus, gilla saker på Facebook. Det känns inte heller särskilt konstruktivt. Det vi behöver göra är att ta en allvarlig funderare på vad som möjliggör dessa återkommande illdåd. Vad som är den gemensamma nämnaren. Och hur vi med konkreta åtgärder kan förhindra dem.

Storbritannien är västvärldens mest övervakade land. Fem miljoner kameror uppges finnas uppsatta runt om i landet, tiotusen av dem i Manchester. Övervakningskameror förhindrar inte terrordåd (däremot kan de när ett brott väl har begåtts hjälpa till att identifiera gärningsmän och hjälpa polisen i utredningen i övrigt).

Räkna ändå med att brittiska politiker kommer kräva att ännu fler kameror sätts upp. Det är nämligen en snabb åtgärd som inte kostar så mycket. Så här arbetar politikerna – enkla och billiga åtgärder är alltid att föredra framför kostsamma och jobbiga beslut som skulle kunna ge resultat på riktigt. Om något inte fungerar, gör mer av det.

Sorgen har alltid sin tid, men den berör de närmast drabbade. Inte en hel stad eller befolkning. I Spiked hävdas att det nu är tid för vrede.

Västvärlden drabbas just nu av en ny sorts barbari. En slakt av oskyldiga människoliv. På nattklubbar, tidningsredaktioner, promenadstråk, julmarknader. Överallt där vi är vana att röra oss i vardagen, överallt där vi arbetar och roar oss. Där slår terrorn till.

Detta bemöts inte bäst med hjärtan i sociala medier eller uppmaningar om att ”inte låta hatet vinna”. Det är tvärtom fullt legitimt att hata terrorister och de idéer de förfäktar. Det är närmast en plikt.

Det finns en kod för hur vi förväntas bete oss efter att något fruktansvärt har inträffat. Vi ska visa sorg och empati med offren, vi ska inte visa ilska. Vi ska hellre säga att vi inte vet vad vi ska säga än att visa ilska. Vi ska inte hata, bara älska.

Jag tror att vi har passerat det där stadiet nu. Det är dags för vrede. Det är dags för hat mot de krafter som vill utplåna oss. Och det är dags för politikerna att ta sig samman och se bortom nästa uppsatta övervakningskamera.

Alla medborgare och makthavare behöver ställa sig frågan: Hur stoppar vi de barbarer som vill slakta oss?