På första maj demonstrerade nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR (tidigare Svenska Motståndsrörelsen), i en stor marsch genom Falun. Det skulle ses som en styrkedemonstration. Men faktum är att landets nazister inte har blivit avsevärt fler på senare år.

Precis som sektvänstern tenderar den rasideologiska rörelsen att ständigt splittras i nya fraktioner. Så var det redan på 30- och 40-talen. När hakkorset plockades bort som partisymbol valde vissa att gå ur och starta nya grupperingar, som sekten Bruna Gardet. Nazister har aldrig vunnit stöd i Sverige. Under den tyska nazismens glansdagar samlade svenska NSAP som bäst knappt 0,7 procent av rösterna.

Ändå utmålas nazismen nu åter som det stora hotet. I en debattartikel hävdar SSU-ordföranden Philip Botström att gränsen är nådd och att ”normaliseringen […] måste upphöra”. För att kunna dra slutsatsen att nazismen normaliserats i Sverige krävs betydligt bredare penseldrag än att bara prata om NMR. Därför väljer SSU att hacka ner allt från Granskning Sverige till Sverigedemokraterna i kalopsen.

Enskilda nazister kan utgöra ett hot mot enskilda individer. Deras våldsbenägenhet är omvittnad, vilket de delar med den ”antifascistiska” vänstern. Skillnaden är att medan de förstnämndas illdåd uppmärksammas som ett samhällsproblem ses de sistnämndas brott som ett slags självförsvar eller rent av civilkurage. Trots att oskyldiga drabbas (minns Janne Josefssons utmärkta reportage Det goda våldet).

SSU vill nu förbjuda nazister att demonstrera på gator och torg. Polisen ska kunna neka extremister att sprida hatbudskap. Botström visar att han och hans förbund varken förstår eller respekterar yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att det vidriga, det osakliga och det upprörande ska få sägas. Att tillåta detta visar på styrkan i en demokrati. Däremot har vi redan lagstiftning mot förtal, uppvigling och hets, och det räcker utmärkt (hetslagstiftningen är i sig problematisk, men det är en annan diskussion).

SSU stannar inte där. De vill även förbjuda ”extrema och kränkande symboler” i skolan. Gränsdragningsproblematiken gör sig genast påmind igen. Vad som är en kränkande symbol är i högsta grad subjektivt.

Hakkorset är ett bra exempel eftersom det är okontroversiellt i delar av världen som ser dess ursprungliga betydelse medan det förknippas med folkmord i väst. Personer som flytt förtrycket i Östeuropa ser knappast med blida ögon på hammaren och skäran. Syndikalister kan uttrycka ilska mot dollartecknet. Och så fortsätter det. I vanlig ordning framförs förslag utan ett uns av konsekvenstänkande.

Det är lite svårt att ta in scener som dem från Falun där hundratals nazister marscherar i ett till synes evighetslångt tåg. Bilden är surrealistisk och obehaglig. Å andra sidan ska vi inte låta dessa ögonblicksbilder få våra känslor att ta överhanden. Då hamnar vi där Philip Botströms förbund nu har hamnat: på ett sluttande plan.

Demokratin skyddas aldrig genom att inskränka dess grundfundament. Den som gör detta har i själva verket gett upp på demokratins inneboende styrka.