Den rödgröna regeringen håller på att skapa ett slags legend över sin ekonomiska politik och finansminister. Magdalena Andersson ska borg-ifieras, det vill säga iklädas rollen som svensk ekonomis räddande ängel, den stabila klippan på ett stormigt hav. Den väljarna vill hålla i när vågorna går höga.

Bilden av Andersson som den trygga och pålitliga kamrern stöter emellertid på vissa hinder när den möter verkligheten. Finanspolitiska rådet riktade häromdagen mycket skarp kritik mot regeringens sätt att hantera ekonomin under högkonjunktur.

Finanspolitiska rådet fastslår följande:

  • Regeringen kommer inte att nå sitt mål om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020
  • Regeringens aktiva finanspolitik borde med hänsyn till konjunkturläget och överskottsmålet vara betydligt mer åtstramande
  • Rätt utformad strukturpolitik genom exempelvis lägre ränteavdrag och en högre fastighetsavgift skulle dämpa både bostadspriser och hushållens skuldsättning
  • Marknadshyror skulle öka rörligheten på arbetsmarknaden och förbättra tillväxtförutsättningarna
  • En övergång till marknadshyror skulle visserligen höja hyrorna, men detta kan kompenseras med exempelvis utbyggda bostadsbidrag

Grunden för rådets kritik är alltså tvådelad: dels anses regeringen vara alltför slösaktig i brinnande högkonjunktur, dels är den alldeles för reformsvag.

Just behovet av stora reformer på en rad områden har jag skrivit om många gånger på denna blogg. Kritiken är relevant oavsett regeringens politiska hemvist – under de fyra sista alliansåren spilldes mycket tid på att förvalta i stället för att utveckla. Reformtempot avtog.

Nu, i opposition, har allianspartierna både lagt fram förslag om att trappa ned ränteavdraget och införa marknadshyror. Inget av detta gjordes i regeringsställning. För Socialdemokraterna är marknadshyror ett rött skynke, men S har tidigare föreslagit avtrappning av ränteavdragen. I opposition. Nu när de har makten att göra något åt saken vågar de inte bråka med den bostadsägande medelklassen.

Partiledardebatten i söndags visade på djupet av det politiska idisslandet. Men den avslöjade också något allvarligare: ingen vet hur de stora strukturella problem som Sverige står inför ska bemötas. Reformer krävs men ingen verkar begripa det eller våga föreslå dem.

Denna feghet alternativt oförmåga kommer skada svensk ekonomi på sikt och därmed hela landet. När konjunkturen väl vänder, och det kommer den såklart att göra, och Sverige fortfarande har en dysfunktionell bostadsmarknad, en stigande arbetslöshet och minusränta lär det inte bli vackert.

Då, om inte förr, kommer den socialdemokratiska finansministerns gloria hamna betänkligt på sned. Men då kanske Magdalena Andersson befinner sig på tryggt avstånd från politikens finrum.