För knappt tio år sedan var det en fråga som dominerade debatten i bloggosfären. Den blev så pass stor att krafter från höger och vänster förenades i stora demonstrationer. En av dem hölls direkt utanför riksdagen.

Frågan gällde massövervakningen och mer specifikt FRA-lagen. Det var en klassisk fråga för liberaler: statens makt kontra individens frihet. Argumentet var enkelt: staten ska inte spionera på vanligt folk utan brottsmisstanke.

Engagemanget till trots röstades lagen igenom. En stor svekdebatt följde, i synnerhet för de liberaler som hållit hög svansföring innan omröstningen och sedan röstade ja eller lade ned sina röster när det väl gällde.

Detta var när sommaren kom till Sverige i nådens år 2008. Fem år senare läckte Edward Snowden NSA-dokumenten och hela världen blev varse hur omfattande och gränslös övervakningen är.

Det tröstlösa i det hela är att det visade sig att alla övervakar sina och andras befolkningar. USA råkar ha den överlägset största kapaciteten, men Sverige är en nära partner.

I dag vet vi att allt vi gör med datorn, mobilen och surfplattan kan ses av någon annan. Att NSA-anställda kan se sexchattar i realtid. Att FRA delar information med dem. Vi är alla utsatta. Hela tiden.

Övervakningsfrågan är inte död, men mitt hopp om en stor politisk förändring är det. Om inte Snowdens avslöjanden ledde till omfattande reformer kan inget göra det. Det vi kan göra är att streta emot och ständigt försöka argumentera för varför det är en dålig idé att massövervaka vanligt folk som inget ont gjort. Både av integritetsskäl och för att det faktiskt inte är en särskilt effektiv metod för att lösa brott.

Terrordåd kommer att ske. Galningar kommer att spränga sig. Extremister kommer att begå fanstyg. Massövervakningen förändrar inte ett dugg av detta. Det den gör är att ge politiker och myndigheter extremt mycket information om våra liv. Information de varken har rätt till eller behöver ha för att kunna bekämpa grov kriminalitet.

Brott och straff är enligt flera mätningar den viktigaste frågan för väljarna och medierna hänger på i bevakningen. Den lär bli stor i nästa års val, och med all rätt.

Krisen inom polisen, det växande antalet skjutningar och den grova kriminalitet som breder ut sig i landets invandrartäta förorter kräver åtgärder och nya befogenheter. Jag kan tänka mig allt från sänkt straffmyndighetsålder (vilket föreslogs redan 2004 av tre folkpartister) till utökad övervakning på gator och torg.

Utökad övervakning? Ja. Vi måste skilja på övervakning på allmän plats och insamling av all digital information i vår privata sfär. Jag skulle önska att fler kunde hålla dessa båda tankar i huvudet samtidigt.