Partiledardebatter. Jag får skylla mig själv för att jag varje gång, oavsett om debatten sker i riksdagen eller i någon av de stora kanalerna, känner ett visst intresse för vad som ska sägas. Jag vet ju hur det slutar. Varje gång. Partiledardebatterna är svensk politiks svar på filmen Groundhog Day.

Jonas Sjöstedt går till fradgatuggande angrepp mot vinster i välfärden med argument plockade från svunna socialistiska epoker. Anna Kinberg Batra gör sin sedvanliga robotdans. Jan Björklund kör sin väl inövade oneliner (snälla, sluta). Jimmie Åkesson är stabil men slumrar till så snart frågan blir ointressant för honom.

Stefan Löfven säger att Alliansen satt i åtta år och sänkte skatterna, och titta hur det gick. Annie Lööf är den bästa retorikern i rummet men saknar trovärdighet i allt hon säger eftersom hennes parti ligger bakom många av de problem som det nu säger sig vilja lösa. Ebba Busch Thor försöker förgäves påvisa sitt partis existensberättigande – går alltid sådär. Och Miljöpartiets representant är pålitligt vilse i pannkakan oavsett vilken fråga som diskuteras.

Dessa partiledardebatter är en smärtsam form av partipolitiskt idisslande. Det framkommer aldrig, säg aldrig, några nya uppslag eller idéer. Partiledarna kör enligt inövade protokoll och kommer av sig om de inte får fullfölja dem.

I praktiken skulle det gå utmärkt för SVT att sända något år gamla debatter i repris och ge partiledarna ledigt för kvällen. Ingen skulle förmodligen märka någon skillnad.

En intressant sak inträffade dock under Agendas två timmar långa partiledardebatt. Jimmie Åkesson ställde en relevant fråga till Annie Lööf: Hur tänker hon bilda en ”stark alliansregering” efter nästa val om hon inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna?

Lööf blev honom svaret skyldig.