Under helgen har ett av regeringens två partier, Miljöpartiet, hållit kongress. Striden har stått mellan en partiledning som vill framstå som regeringsduglig och gräsrötter som vill att allt ska vara som det var. Att Miljöpartiet ska lova allt till alla och lite till.

Gräsrötterna lyckades få igenom att MP ska driva att ensamkommande som fyllt 18 får en andra chans. Riksdagen har redan klubbat att ensamkommande får rätt att gå klart gymnasiet och ordna jobb för att få uppehållstillstånd. Nu vill MP komplettera detta med att ge alla ensamkommande som påstod sig vara minderåriga när de kom till Sverige 2015 en andra prövning och vid ett ja få PUT. Det var glädjetårar på kongressen efter att beslutet vunnit gehör.

Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm säger att Sverige måste bygga ut sin kapacitet för att kunna ta emot fler asylsökande. Det är fascinerande att höra dessa ord knappt två år efter det svenska asylkaoset och de romsonska tårarna. Det är som om 2015 aldrig hände.

Framför allt vittnar MP:s hållning i frågan om en djup okunskap. Partiet begriper helt enkelt inte hur den förda migrationspolitiken har påverkat Sverige i grunden. En sak måste alla ha fullständigt klart för sig: den blodpropp som satte sig i systemet under 2014-2015, två år då Sverige tog emot en kvarts miljon asylsökande, finns fortfarande kvar. Den har bara förflyttat sig.

Många som kom i slutet av 2015 har fortfarande inte fått besked om de får stanna. Medan Migrationsverket sparar staten pengar genom att stänga boenden och göra sig av med övertalig personal, skjuter kostnaderna i taket ute i kommunerna.

Den 1 juli sänks ersättningen för ensamkommande radikalt. Detta betyder att kommunerna behöver hitta mycket billigare placeringar för dessa personer, som är kommunens ansvar till den dag de fyllt 21 år. Därför dammsugs just i detta nu beståndet efter lägenheter. Kommuner och stadsdelar måste trolla fram boenden som inte överskrider kostnaden för ersättningen. Detta kommer i vissa fall innebära att bostäder som tidigare skulle gå till kvinnor och barn i behov av skydd tas i anspråk. Nöden har ingen lag.

Det finns ingen kapacitet för en ny tillströmning av asylsökande till Sverige. Läget är fortfarande, snart två år efter de famösa demonstrationerna på bland annat Medborgarplatsen, väldigt ansträngt. I dag handlar det inte om mottagande utan om boende och etablering. De flesta känner till situationen på bostadsmarknaden. Och frånsett ett antal inom vänstern och grönhögern är många även medvetna om hur illa etableringen har fungerat i Sverige.

Härom veckan kunde vi konstatera att arbetslösheten nu stiger. I brinnande högkonjunktur när företagen skriker efter arbetskraft viker alltså arbetslöshetssiffrorna uppåt.

Vi visste att detta skulle ske. Nu börjar nämligen den del av de asylsökande som fått uppehållstillstånd räknas in i arbetskraften. Den statliga etableringsersättningen är tvåårig, därefter är det upp till kommunerna att ta hela ansvaret. Det är en veritabel kostnadschock som väntar på många håll.

Regeringen Löfven kommer gå in i en valrörelse med stigande arbetslöshet i en högkonjunktur. Det är svårslaget illa. Och det kan inte ses som annat än ett sjukdomstecken.

Med en arbetslöshet bland utrikes födda på 30 procent i en stor del av landets kommuner krävs det en utstuderad form av förnekelse för att inte inse vad vi står inför under de kommande åren. Med ett kraftigt växande antal i en haltande etablering riskerar siffran 30 procent att stiga.

Proppen finns kvar och transporteras genom systemet just nu. Vi kan alla räkna ut vad som händer när den når tillräckligt långt.