Gårdagen bjöd som brukligt på demonstrationer under röda fanor, Stalinporträtt, kampsånger, Nordkoreaflaggor, knutna nävar och ilskna utfall mot företagare och kapitalister. Vi har lärt oss att de allra mörkaste sidorna av den svenska vänstern visar sig på just denna dag.

Men första maj bjöd i år även på ett nytt inslag. En kvinnlig demonstration för ”rätten till våra kroppar”. Det låter i förstone sympatiskt, men skenet bedrar. Bakgrunden är att Aye Alhassani sökte jobb hos SAS. Företaget ville anställa henne men påminde om de klädregler som gäller för personalen. Alhassani skulle behöva ta av sig slöjan för att kunna arbeta på flygbolaget. Hon vägrade och tackade därmed nej till jobbet.

Här skulle den historien kunna sluta. Aye Alhassani valde i stället att spela ut diskrimineringskortet i media. SVT hakade genast på och fler medier följde efter. Det gamla gardet med Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni, vars vokabulär nästan helt inskränker sig till ord som ”rasism” och ”islamofobi”, gick ut och hävdade att det pågår en jakt på muslimer.

Kvinnan och hennes åsiktsfränder hänvisar till den EU-dom som föll i mars som ger företag rätt att förbjuda religiösa symboler på arbetstid. De hävdar att domen är rasistisk och utpekande mot muslimer. I själva verket är den raka motsatsen: EU-domstolen slog fast att arbetsgivare har rätt att av olika skäl neka religiösa symboler och konfessionell klädsel på arbetstid, men bara så länge detta inte drabbar en enskild grupp.

Det är alltså inte tillåtet att neka någon att bära en symbol för islam medan kollegan tillåts bära ett kristet kors. Likabehandling, således. Alla borde vara nöjda. Men icke. I stället går aktivister till attack mot EU och nu mot SAS, som endast följer EU-domstolens utslag och har en tydlig uniformspolicy.

Här blir det uppenbart att aktivister som Aye Alhassani inte eftersträvar likhet under lagen. De vill ha särskilda rättigheter för just sin grupp, och de vill ha en konflikt där den egna gruppen får spela den i dessa dagar mycket eftertraktade offerrollen. I detta ögonblick upphör min sympati för deras krav.

Det finns även något tidstypiskt i kravet på att få sin vilja fram oavsett hur man klär sig eller ser ut. Månne växer dagens generationer upp i tron att de har rätt att bli anställda även i sin religiösa klädsel eller med kroppen full av tatueringar och piercingar. Och får de inte jobbet, är de offer för diskriminering.

Ingen har rätt att bli anställd. Ingen har rätt till ett visst jobb. Och ingen, i synnerhet inte den som söker den mest, har rätt till en livslång offerroll.

Tidigare bloggat:
Om religion och politik på jobbet