De senaste åren, och i synnerhet sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet, har politiker och medier varit upptagna med att värna Sverigebilden.

Migrationsminister Morgan Johansson har med passning till Sverigedemokraterna hävdat att den som talar illa om Sverige rent av kan få andra länder att ändra sina visumregler för svenskar. Underförstått är det alltså inte utbredd handel med svenska pass och flathet mot IS-krigare som skulle göra svenskar till misstänkta resenärer i världen utan vad någon påstår om Sverige.

Bilden av verkligheten har, som konstaterats många gånger, blivit viktigare än verkligheten. När enskilda debattörer står för en så märklig hållning gör det inte så mycket. De kan gott klampa runt i sina kolumner och krönikor och ignorera verkligheten utanför fönstret.

När våra folkvalda gör det är det allvarligare. Risken är nämligen att politiken fokuseras på att sopa saker under mattan, att förvrida statistik, att vägra tillgängliggöra uppgifter som inte stöder den rätta Sverigebilden och att allt vad reformarbete heter avstannar.

I ett sådant land får den som lyfter problem upp i ljuset passa sig. Ett aktuellt exempel är när den som startat en Facebookgrupp för att uppmärksamma brister i vården hängs ut med namn och anklagas av licensmedia för att ”trasa sönder den öppna samhällsdebatten”.

SVT försvarade sig med att detta var ett led i deras satsning att granska anonyma Facebookgrupper (på vilket sätt detta ligger i public services uppdrag vete fåglarna).

Fransmännen går till val i dag. Det har i svenska medier beskrivits som ett val mellan optimism och pessimism. Sannolikt kommer beskrivningen av det svenska valet 2018 bli snarlikt. Mot en optimistisk regering står ett alternativ som bara är ute efter att trasa sönder den öppna samhällsdebatten och försvåra för svenskar att få visum till andra länder.

Det som tappas bort i denna förenklade dikotomi är det tredje alternativet, vilket sannolikt många vanliga väljare förespråkar: pragmatisk realism.

Genomför gärna nödvändiga och genomgripande reformer av systemen. Men utsätt inte landets skattebetalare, patienter och elever för storskaliga experiment bara för att ni vill visa storleken på er egen generositet. Denna form av grandios politisk penismätning kan vi vara utan.

Tidigare bloggat:
Du är vad du delar
Medierna och verkligheten